Ja, det är mest sånthär vi gör på dagarna. Sitter i mannens skjorta och pussas och luktar mjölk och ser på Lie to me, och är alldeles luddiga i hjärnan. Men nyklippt är jag iallafall.
Och lycklig.
Att fundera på det där med Ranelid.
Alltså. Jag är så sjukt pepp på det här med Ranelid! Att han på måndag kommer att sitta någonstans och ta över min fejansida och skriva episka rader med blicken i fjärran. Det blir ju liksom inte bättre än så.
Eller jo. Ännu bättre hade såklart varit om han tog över bloggen. Då hade han haft mer utrymme att briljera på. Eller om han kom hit! Oh my. Tänk om han hade kunnat komma hit. Då hade vi kunnat sitta i soffan, Björn och jag, och jag skulle kunna säga läs för mig, Björn och han skulle läsa sina bästa rader rakt från minnet och vifta med fingrarna vid varje rad som om han dirigerade fram orden. Och jag skulle nicka uppmuntrande och bjuda på kakor (han äter nog biskvier Björn, tror ni inte?) och blunda då och då och när han var färdig skulle jag ställa mig upp och spontanapplådera. Det hade han tyckt om.
Vi skulle kunna prata om melodifestivalen. Om hans ”mirakel” som han kallar det. Jag skulle föreslå att få doa tillsammans med Nelly, han skulle förmodligen avböja – men ändå. Jag skulle fråga om jag fick känna på hans hår och det skulle han gå med på, lite motvilligt, och sen skulle han säga något om Christer Björkman (kanske han är en botten utan grund – han har aldrig fått se en sånhär uppenbarelse, en sånhär u-p-p-l-e-v-e-l-se, som jag är, tiden kommer att stanna! hjärtan också. Sverige kommer att hålla andan) medan jag håller med och kammar honom med min mjukaste borste.
Vi kunde kanske skapat något ihop! En såndär vikberättelse man gjorde när man var barn, ni vet, när en person börjar en mening och viker ner pappret så att bara sista ordet syns och så får den andra fortsätta. En sån skulle vi kunna göra. Och så kunde vi baka macarons och tjuvringa till folk (kanske till Alex Schulman, det hade jag tyckt om) och Björn skulle tycka att det var lite larvigt men gå med på det tillslut – och han skulle få göra lite nytta också, såklart, inte bara tramsigheter. Fluffa lite kuddar och hålla Leo medan jag hämtade posten. Ja. Såna saker.
Och Edward Blom kanske skulle kunna få komma också? På eftermiddagen. Han skulle kunna ha med sig ål. Ja, ål och rågbröd och lemonad med skruvkork. Björn skulle kanske bli lite sträv i början, men efter en halv flaska lemonad skulle han slappna av och ystert spela sitt melodifestivalbidrag för mig och Edward. Kanske skulle vi till och med dansa lite. Om det nu är en sån sång man dansar till, det är såklart inte säkert.
Hum, hum.
På måndag tar Björn Ranelid över min facebooksida och det är inte illa, inte illa alls. Men om hans publicist läser detta så vill jag att h*n ska veta att jag är öppen för att dra det här lite längre och bjuda hem Björn och låta honom ta över min blogg en dag och äta biskvier*. Jag tror att det skulle kunna bli fint.
* =Och ål, såklart. Om han hellre vill ha det.
Att föda barn, del 8.
Leo var ute, Nelly var rödgråten och mannen var matt. Själv låg jag i sjukhussängen som någon form av svettig tumlare som man skjutit med bedövningspil, klätt in i en sjukhussärk och sen dumpat i förlossningsrummet.
Jag. Var. Så. Jävla. Trött.
När dom la upp Leo på bröstet på mig sa jag mest bara hum hum oj oj oj och försökte fokusera honom med blicken, men jag var så drogpåverkad och utmattad att jag inte satte mig upp med vind i håret och brast ut i Celine Dion-låtar om vi säger så, utan jag fortsatte att humma och titta på honom och följa den lilla näsan med pekfingret – det var ungefär vad jag klarade av just då. Barnmorskorna hade däremot kommit in i andra andningen och tyckte att det var läge att både få ut moderkakan och plocka fram syskrinet. Nu måste du krysta, känner du en krystvärk? sa den ene och petade mig i magen med handen och jag fattade inte alls vad hon pratade om för jag hade minsann krystat vad fan jag skulle och planerade inte att göra om det på åh låt oss säga sisådär tio år. Nu skulle jag sova.
Men nähäpp, moderkakan skulle ut och det gick tydligen inte alls för sig att bara junka ut den i navelsträngen som jag föreslog utan det var bara att ge sig på det igen, så jag krystade lite halvhjärtat tills de fick ut vad de letade efter och de blev väldigt exalterade och visade upp den för Nelly som om det var nån slags road kill de hittat på vägen till jobbet och var mäkta stolta över. Själv kunde jag inte bry mig mindre, jag ville bara ha ut alla ur rummet så att jag kunde få sova. Men då var det dags för det där syskrinet och tydligen var det praoen som skulle få äran att tråckla ihop mig.
Alltså.
Man kan ju nånstans tycka att man själv skulle få bli delaktig i det beslutet. Lite sådär som hej, det här xx, det var henne du skrek håll käften åt alldeles nyss som du kanske minns? nej nej inte be om ursäkt det gör ingenting alls, det är sånt som händer. men iallafall – hon är barnmorskestuderande förstår du och det vore jättesnällt om hon kunde få sy ihop dig så att hon får lite övning, ja alltså du behöver inte vara orolig – hon har gått på tillskärarakademin nån gång på 90-talet och innan idag i fikarummet knåpade hon ihop en liten tavla helt i korsstygn föreställande gråtande cockerspanielvalpar och den var så tjusig så, så du kan vara helt lugn. Så vad säger du? Är det taget?
Lite så, liksom.
Men nej nej. Här få man ligga och streta med ögonen i kors av trötthet och med en silkesapa i famnen och få världens surprise när man märker att det visst är praoen som ska sätta stygnen och att praoen inte har den blekaste om hur man gör. Och man får reda på det genom att de helt enkelt sätter igång att föra världens dialog ovanför för ens huvud (nåja, om man ska vara petig så var det ju rent tekniskt i själva huvudet de förde en dialog över utan nåt helt annat – men ni fattar vad jag menar).
Prao med bedövningsspruta i handen: Jaha…. Ja. Nej. Jag vet inte….
Barnmorskan: Jo sätt bedövningen nu.
Prao: Jaha…. Mhm… Få se nu… Här?
Barnmorskan: Nej nej, lite mer ditåt.
Prao: Här?
Barnmorskan: Ja kanske det ja. Prova där.
Prao: Okej….
Jag: Aj?
Barnmorskan (kikar bara upp mellan benen som nån slags grott-troll i särk): Ja ja nu kan det göra lite ont ja, vi sätter bedövningen förstår du.
Jag: Jaha?
Barnmorskan: Ja det går så bra så vi är snart klara.
Jag: Jahaaa?
Barnmorskan (till praoen igen): Ja fortsätt du. Nu kan du ta fram nålen.
Prao med nål och tråd i handen: Hm… Hur ska man…? Är det…? Nej.
Barnmorskan: Du har väl gjort detta förr?
Prao: Hm… Alltså ja… Jag har ju? … Nej.
Nej?! Vadå nej?! Där låg jag i min dimma och funderade på att dra ihop benen som en häcksax men jag var så galet jäkla trött och så fruktansvärt less på människorna att jag liksom bara hoppades att det skulle vara över snart och försökte intala mig själv om att om jag hade riktig jävla tur kanske hon skulle göra mig till en sextonåring igen, free of charge liksom. Så jag resignerade.
Barnmorskan: Nähä. Nä nä. Men den där ska dit. På ett ungefär.
Prao: Hit?
Barnmorskan: Nä, inte riktigt utan mer… Dit.
Prao: ….?
Barnmorskan: Nä.
Prao: ….?
Barnmorskan: Nä.
Prao: …?
Barnmorskan: Okej då. Dit går bra.
Prao: Och denna?
Barnmorskan: Ungefär så ja.
Jag: AJ?
Barnmorskan: Ojdå. Kändes det?
Jag: Ja? Som fan?
Barnmorskan: Jaha. Då hade vi visst missat lite bedövning där ja. Men det gör inget, det går fort det här.
Jag: Fort? Ska ni sy mig i vajajnan utan bedövning?
Barnmorskan: Ja ja, ett stick bara.
Jag: Alltså.. Nej?
Barnmorskan: Jo, jo. Ett stick med sprutan är ju lika illa som ett stick med nålen förstår du. Vänd mot praoen fortsätter hon sen: Ja, sy nu.
Och ja. Så kom det sig alltså att Nelly fick min moderkaka uppfläkt i fejan, att jag fick sex stygn satta av en praoelev (som bevisligen inte gått på tillskärarakademin) och silkesapan fick en mamma som likt Mac Gyver tog stygnen utan bedövning.
(Och nej. Jag blev nog inte sexton igen. Det bjöd dom minsann inte på).
Att vara hemma igen.
Så. Nu har Böddi fixat till det här burdjuret och äntligen har jag hår som jag inte fastnar i längre. Det är på tok för mörkt inne nu för att ens försöka ta en vettig bild, så ni får hålla tillgodo med den här gryniga webcambilden så länge och istället försöka visualisera hur tjusig jag blivit. Imorgon ska jag försöka få till en mer hyfsad bild. Men det är inga konstigheter han har gjort, ingen ny frisyr eller så (ny frisyr tänker jag aldrig mer testa sen den där gången 1996 när en medelålders polsk dam klippte mig så jag såg ut som om jag dragit fultjack i en vecka) – det är bara putsat och fixat lite.
Men nu ska jag avsluta den där prinsesstårtan jag började med i morse, fortsätta med en Limhamnsbomb och sen stupa i säng hög på kolhydrater och bebisdoft.
Att visa vad jag menar.
Vad gör jag här för att förtjäna detta minspel? Hm? Jo, jag sjunger Rövarnas Visa.
Förstår ni nu varför jag inte fortsätter med barnvisor?
Snoop Dog it is, tydligen. Om man nu inte ska krydda Rövarnas Visa med en massa ho´s and bitches, förstås.
Nä. Nu ger jag upp och åker och klipper mig istället. Ses ikväll!