Ja. Nu hade förlossningen börjat på riktigt. Helt plötsligt hade Leo förbaskat bråttom att komma ut, och det fanns liksom inte så himla mycket hans mamma kunde göra åt det mer än att go with the flow så att säga. Så gott det gick, alltså.
En sak ska ni nog veta om mig, om ni inte redan klurat ut det. Jag sätter ingen ära i smärta, direkt. Inte alls, faktiskt. Jag är inte den kvinnan som föder barn på blåbärssoppa och Panodil när det finns alternativ att tillgå. Jag är heller inte den personen som åker på läger i skogen och äter löv och ”lyssnar på min kropp” och pratar med shamaner som har turban och lovar att jag kan bli 180 cm lång om jag bara låter honom massera min tjocktarm en gång i veckan. Jag har absolut inget emot såna som gillar den typen av aktiviteter (all heder åt dom) och jag kan väl önska att jag var mer av en fri ande – men nej. Jag har svårt för att sitta i ring i en liten etta på Möllan och sjunga Kumbaya my lord tillsammans med ett gäng esteter som kallar varann bröder och systrar och går och klipper sig hos en frisör med indiskt namn som odlar egen hårfärg på balkongen. Jag är ledsen, och jag skäms för att vara så trångsynt, men det är jag. Jag skrattar ihjäl mig åt folk som vill massera min tjocktarm, jag vill lyssna mer på morfinet än min kropp när jag har ryggskott och min frisör är en platinablond isländare vid namn Böddi.
Så. Då har vi etablerat det.
Så när jag ligger där och krystar ut vad som känns som en fyrakilosförstoppning och jag på allvar tror att jag ska dö (inte för att det gör ont, gjorde inte det minsta ont, utan för att det är såna enorma jävla krafter i omlopp) och vrålar mmmmmmmhööööööööööööö, mmmmmhöööööööööö och den sträva barnmorskan inte låter mig hålla händerna som jag vill utan hindrar mig i mitt arbete hela tiden, och sen lutar sig över mig med ett hårt grepp om min arm och säger
Lyssna på din kropp
då trodde jag fan att jag skulle slå henne på käften. Alltså, på allvar. Problemet var ju att de inte lät mig göra vad som var naturligt för mig. Jag ville liksom ha något att skjuta emot från, och eftersom jag varken hade stöd för händer eller fötter i sängen försökte jag sätta händerna på låren och liksom skjuta ifrån på det sättet. Men nähä, det fick jag tydligen inte, för då var fanskapet där och slet i mig igen och sa nej inte så, lyssna på din kroooopp och böjde mig i ställningar jag svär att jag inte ens skulle fixa efter en timmes ashanti-yoga och alltså än mindre när jag är höggravid och har ett 35-centimetershuvud fast i vajajnan. Jag hade för helvete fötterna uppe vid öronen vid vissa tillfällen.
Så då bad jag henne hålla käften.
Eller bad och bad. Jag skrek. Högt. Hååååll käääääften skrek jag så fort hon sa något, och samtidigt som jag gjorde det så tänkte jag nämen herregud vad säger jag, gud vad oförskämt eftersom jag är en väluppfostrad kvinna som absolut inte brukar vråla håll käften åt folk jag inte känner. Väldigt surrealistisk upplevelse.
Och så hade hon mage att klaga på min prestation.
Alltså. Där låg jag, med fötterna ovanför huvudet, i den mest bisarra situation jag någonsin befunnit mig – med ett babyhuvud halvvägs ute och med nästan ett dygns värkarbete bakom mig och så klagar de på min prestation. Min! Jag som sätter heder i att att fanemig vara bäst på allt jag gör. Ta i meeeer, sa barnmorskan. Mer?! Jag tog i så gott jag kunde i min yogaställning och jag kände liksom när det inte var läge att trycka på mer om det nu var så att jag inte ville se ut som en schimpans i arslet när vi var klara, så jag försökte att låta allting töja ut sig gradvis. Nån självbevarelsedrift har man ju. Men nej, då skulle jag ta i meeeer vilket (till mig egen stora fasa) bara fick mig att varva mina håll käften! med väldigt ilskna Jag gööööör ju så gooott jag kan!!!!
Tjahapp.
(Tydligen uppskattades inte mina illvrål för barnmorskan himlade med ögonen vilket jag tack och lov inte såg, då hade jag väl måttat efter henne med foten men jag hade ju Fina Nelly med mig som gav henne onda ögat och sen var det inte mer med det).
Jag fattar verkligen inte hur en del kvinnor lyckas föda barn tysta. Jag fattar det inte. Om någon hade kommit och erbjudit mig 50 miljoner för att vara tyst under utdrivningsskedet hade jag inte klarat av det. På riktigt. Det var helt och hållet omöjligt för mig att vara tyst. Och återigen; det gjorde verkligen inte det minsta ont så det var inte det (nåja, det sved ju lite där ni kan tänka er att det svider, men inte värre än ett skoskav typ) men jag klarade bara inte av att inte föra ett jävla oväsen. En gång vrålade jag till och med jag döööööööööör!!! rakt in i mannens öra och under tiden jag gjorde det så tänkte jag för mig själv att men tyst! nu Emma, tänk på alla andra stackars kvinnor som ligger här i rummen bredvid och ska föda barn – du kommer ju skrämma livet ur dom men det gick inte att hålla inne. Det var mhhhhhö och håll käften och jag gör ju så gott jag kan och jag dör och så slutligen (när han gled ut) den klassiska:
guuuuud vad skööööööönt!
Japp. Leo föddes till guuuuuud vad skööööönt. Inget jag är stolt över kanske, men den känslan när han gled ut och trycket försvann slår bannemig allt i hela världen. Och nu pratar jag inte himlastormande kärlek eller fyrverkerier, nu pratar jag bara rent egoistiskt. Ett enormt jäkla tryck och arbete och vajajna-tänjning var på en sekund över och det var fasiken det skönaste jag känt. Just då var jag så snurrig och trött och inne i mitt nu-är-det-färdigt-rus att jag inte grät av moderskärlek och skrev sonetter; jag låg bara pall och kände honom sprattla mot låret som en fisk och mumlade herregud vad skönt och kände mig lite snuvad på att all smärta minsann inte alls var som bortblåst som folk försökt tuta i mig, för det sved minsann i vajajnan och även om det inte var så farligt så kändes det iallafall och det säger ju alla att det inte gör.
Ja.
Och så gick det till när Leo kom till världen, för tre veckor sen idag. Går det att föreställa sig en förlossning innan man har gjort den själv? Absolut inte. Bör man bli avskräckt? Inte alls. Ska man låta en prao sätta stygnen efteråt? Förmodligen inte.
Men det tar vi i del åtta.
