Att ha en egen klädpimp.

Livet

Jag vet att jag har sagt det innan  men något av det roligaste i bloggvärlden är trots allt alla ni. Människorna man träffar; läsare och andra bloggare och alla dessa kontakter som blir till tack vare det här. Bloggandet.

Det blev så tydligt idag igen när jag satt och lunchfikade med Tindy. Den kvinnan är inte riktigt klok, och det säger jag med allt hjärta i världen. Inte en enda gång har jag lyckats träffa henne utan att komma hem med minst en kasse i näven; hon är helt otrolig. Idag har hon dessutom världens klädrea på sin blogg och jag blev genast med en grandma coat (snart har ni mig hooked, Mollysar!) och en Ti Mo jag absolut inte kan ha med dundermagen men som jag redan längtar efter att få bära och ett stycke fantastiska tossor jag kasar omkring i här hemma. Bara en sån sak. Att få en egen klädpimp via bloggen. Crazy cat.

(Och nu tycker jag att ni ska ge mig lite cred, för tydligen har bokstaven p och ö och siffran som kommer innan 1 slutat fungera på mitt tangentbord. Så om ni tittar i inlägget ovan är det sjuuukt få av just de bokstäverna. Förstår ni vad jag har använt hjärnan för att pull it off och tydligen har det andra tecknet som inte är ett utrop utan en fråga också slutat fungera, se där ja. Jag lyckades skriva nästan hela inlägget utan de bokstäverna, sen fick jag gå in på nätet och kopiera de fattade bokstäverna och klistra in dom på rätt plats sjukt tidskrävande om ni undrar för att kunna skriva det här. Vi kan nog konstatera att man inte ska spraya Maison Belle på ett tangentbord så att det dryper bara för att man är gravid och hysteristädar).

Dags att köpa ett nytt tangentbord, ja. Nån som har bloppis på ett sånt?

Att lyssna på sina läsare.

Livet

Ser ni vad jag har köpt? Svindyr Purelan tuttkräm, rekommenderad av er läsare. Jag säger ju det; jag går på allt sånt där ni säger är bra om ni bara är tillräckligt övertygande (förutom kvaddlar, det skulle nog inte ens Edward Blom kunna sälja in till mig). Nu hoppas jag att jag ska kunna amma så att jag på riktigt kan få ta del av denna mirakelkräm och se om den är så bra som ni säger. Jag lovar att ge antal tummar upp sen.

Men nu ska jag ut och fika med den galnaste sockersjuka Mollysen som finns, och sen ska jag jobba klart för idag och bege mig hem och prata snällt med Leo så han tittar ut snart. Jag tror att han fattar att om det ska bli gala! av hans mamma tills den 13 november är det snällt om han ger henne mer än två veckor att … eh… stoppa tillbaka allt där det satt innan. Så att säga.

Att vara föräldrautbildad.

Livet, Silkesapan

Ja. Igår blev ju den sista och tredje delen av föräldrautbildningen avklarad (för er som missat det kan ni läsa om första här och andra här) och vad kan man säga? Det var faktiskt inte så farligt den här gången. Det var ganska sansat. Till att börja med var min BM på ett strålande humör redan under mitt BM-besök och skrattade åt mina skämt (alla) och frågade om jag ville väga mig (vilket jag ville) och när jag glatt ställde mig och deklarerade 83 kilo! och väntade på den där inandningen så kom den inte. Jag blev lite chockad själv, faktiskt, så när jag för att förtydliga igen sa åttiotre kiiiiilo och det fortfarande inte kom något la jag till det var väl inte så farligt? Ett kilo sen sist? och fick som svar Nä det var bra. Förstår ni? Jag hade gått upp ett kilo på typ 2 veckor och inte ett pip om att jag kommer att bli en tjock, lattedrickande dagishämtare som fastnat i kvinnofällan! och aldrig skulle bli glad igen. Helt otroligt ju. Min BM har konverterat. Och det helt utan att jag hunnit ge henne den ”Tack för den här tiden”-present jag har planerat sen länge. När andra skickar henne bilder på sina barn kommer jag att vara den som skickar henne en fräsig T-shirt med texten Come to the dark side – we have cookies. Seriöst, alltså. Jag tror att hon kommer att uppskatta den gesten.

Och utbildningen, ja. Sansat. Jag höll käft i ungefär tio minuter vilket måste vara ett rekord, men eftersom det var så outhärdligt tyst under den tiden kunde jag bara inte hålla mig längre och började argumentera om huruvida sterila kvaddlar ens räknades som humanitärt och varför i hela friden hon hade skrivit med Panodil med snirkliga bokstäver under kolumnen Medicinsk smärtlindring på tavlan – det fanns väl inte en kvinna som kom in och sög på en Panodil och födde barn, men det gjorde det tydligen (och all cred åt er som fixar det, men det här föder inga barn på Panodil det ska ni veta) och sen fick vi ut lappar som stöd för vårt förlossningsbrev men mitt är ju redan fixt och färdigt så nåt sånt behövde jag inte.

Det enda wild and crazy som hände (och som Scout Valiant tyckte var obeskrivligt obekvämt) var när BM gick lite Thorsten Flinck där inne i rummet och dramatiserade värkarbetet väldigt målande genom att med slutna ögon luta sig över konferensbordet och jucka i en åtta och flås-andas och kryst-humma i drygt en minut i taget, men efter filmerna och tygtutten var det rena barnleken tycker jag.

Så ja. Nu ska jag vara färdigutbildad förälder. Tyvärr fick vi inga betyg, men jag ger nog mig själv A. Iallafall i argumentation. Tror att min BM håller med.

Ps. Tävlingen stängs ikväll klockan 20:00!

Att ta en sak i taget.

Livet

Jo, alltså, jag ska berätta om dagens föräldrautbildning snart. Kanske imorgon. Men ni måste vi ju först ta tag i de viktiga grejerna här okej? Mamagalan och Edward Blom. Ni hör ju själva.

Mamagalan och Edward Blom.

Svulstigt så det förslår! Jag sitter här, nyss hemkommen, och är fortfarande chockad. Ska vi börja med Mamagalan? Ja? Hade det inte varit för fina Michelle så hade jag inte ens vetat om att jag gått vidare. Jag såg hennes kommentar när jag satt i väntrummet och blev så till mig att jag var tvungen att gå och kissa och glömde stickan och allt (så vad jag har för värden på det där jag skulle hålla koll på har jag inte en aning om, men det är säkert finfint) och sen dess har jag varit till mig.

M-a-m-a-g-a-l-a-n. Alltså…

Ja, jag vet att jag ska vara sådär cool nu och säga att äsch det där är väl ingenting men det kan jag inte ens låtsas att jag är, så det skiter vi i. Jag är toknervös. Alltså på riktigt. För vad? Jo, ser ni, nu ska ni få hjälpa mig. Till att börja med; klart jag ska gå. Jag kommer att vara nyförlöst och degig och jävlig och läcka bröstmjölk som nåt sprinklersystem men hey – har ni röstat fram mig är det klart jag går. Scout Valiant får följa med och hålla Leo och så får jag väl spendera större delen av kvällen med att amma häckandes bakom en yuccapalm och le och nicka åt alla som går förbi. Kunde Charlotte Perrelli kan jag. Det lär ju inte bli party hela natten. Men:

  1. Vad har man på sig? Eller snarare; hur stora albatrosstuttar har man några veckor efter en förlossning? Hm? Jag vill ju inte se ut som Cicciolina på Mamagalan. Absolut inte. Och jag vet ju hur jag såg ut innan och jag vet hur jag ser ut nu och det lär i vilket fall som helst inte vara läge för någon form av fodral, men jag vill heller inte se ut som nån ur Lilla Huset På Prärien. Nån måtta får det ju vara.
  2. Och så är jag rädd för att det ska börja nu. Tyckandet, ni vet. Att detta ska bli ett sånt ställe där folk vräker ur sig saker bara för att det känns som om det är okej. Inte för att jag vet varför, men jag är lite lite rädd för det. Men det gör ni inte va? Vi är väl fortfarande samma lika?
  3. Någon som vet hur det här brukar gå till? Någon rutinerad Mama-galare där ute som kan berätta? Alla stalltips emottages tacksamt.

Ja. Och så är jag nervös över hundra saker till (kan man verkligen ta med ett så litet barn på gala? Sitter man ihop vid den tiden eller är det kramsnöbindorna som gäller? Kommer det att erbjudas kvaddlar?) men mest uppspelt. Stolt och förvånad och chockad och så förbaskat jäkla ödmjuk att ni anar inte. Över att ni har röstat fram mig. Min knappt ett år gamla, skruvade blogg. Jag har inte ens ord för det.

Nä. Inte ens när jag anstränger mig. Det kommer bara tack och det känns lite futtigt.

Så då tar vi Dagens Stora Sak nummer två istället. Edward Blom hälsar att han gärna kommer på middagen. I shit you not. Och med det blev han nog fasiken den coolaste katten i Sverige faktiskt. Och då har jag bara sex personer till att övertyga (däribland Leif GW som jag tror kan ställa sig ganska tveksam till det där med våfflandet).

Men ändå! Det kan ju bli något av det här.