Idag när jag hämtade in posten blev jag återigen påmind om vilken tur jag egentligen har. I ett vitt kuvert hela vägen från Finland låg de finaste, virkade Conversen jag sett. Från Evis till Leo. Bara sådär.
Och inte bara det. Alla dessa fina mail och kommentarer jag får också; alla dessa kvinnor som sluter upp och säger ”heja” och visar hur bra det kan vara. Och de som respekterar när jag ryter ifrån och tar ett steg tillbaka, trots att de egentligen gör precis så som de själva vill. Alla ni som följer och är med och skrattar och förstår och ibland säkert inte alls förstår men ställer inte till med ett himla liv för det. Ni som inte gastar att jag är för tjock eller för smal eller för konstig, att jag handlar för mycket eller för lite, att jag är för egen eller för kommersiell. Ni som faktiskt låter mig vara precis den inkonsekvent shoppande, satiriska virrpanna jag faktiskt är; utan att döma eller ifrågasätta eller vara elaka just för det elakas skull.
Jag vet att jag har tur.
Det är bara att titta omkring på andra bloggar där huvudrollsinnehavaren aldrig tycks kunna göra någonting rätt. Där alla ska vara med och tycka och trycka ner och sätta på plats, och där de som faktiskt tycker om blogginnehavaren själva dras med i det negativa genom att själv försöka sätta på plats de som försöker sätta bloggägaren på plats. Ni vet vad jag menar. Och för mig är det så vansinnigt främmande.
Jag vill inte skilja på hur jag är i bloggvärlden och hur jag är i vanliga världen. Iallafall inte grunden i mig. Jag vill vara er kompis; hon som sitter höggravid i sin skånelänga i kanske en annan ort eller ett annat land men som ni känner och trivs med – precis som jag gör med er, och jag vill behandla er och de jag läser på samma sätt. Jag har ju vänner i den ”riktiga” världen som jag kanske inte tycker samma sak som, men de är fortfarande vänner. Min umgängeskrets består såna som tjänar mer och som tjänar mindre, såna som har andra politiska ståndpunkter, som har en annan stil, kroppsform, sexuell läggning, genusuppfattning, bil eller godissmak än vad jag har –
men jag älskar och respekterar dom. För de är mina vänner; jag har själv valt dom.
Och jag har valt dom för att de får mig att må bra. Det är deras personlighet jag tycker om, och det är det som binder oss tillsammans. Det vi inte är överens om räcker det att vi vet att vi är olika kring, det skrattar vi åt och lär oss av varann och ger oss inte in i några heta debatter. Mina vänner får jag klädtips av, hejar jag på, styrker jag i svårigheter, peppar jag, gläds jag med när det går bra, hjälper jag fram, inspireras jag av. Jag skulle aldrig drömma om att gå i och mästra i deras liv, och jag skulle bara lägga mig i om de bad om råd eller om jag kände att det var på väg åt riktigt riktigt fel håll. Och då menar jag fel håll för dom, inte för mig. Och de människorna jag möter i mitt liv som jag inte tycker om eller inte kan acceptera – tja, de umgås jag helt enkelt inte med. Vi har ju faktiskt möjligheten att välja. Det behöver inte vara svårare än så.
Jag skulle aldrig någonsin få för mig att dyka upp varje dag hemma hos någon jag inte tycker om (bara för att grinden inte är låst) och börja tala om för den personen att hon är dum i huvudet, att hon pratar för mycket eller för lite om viktiga ämnen, att hon har för mycket foton på sig själv, att hon köper för mycket smink, att det går för bra för henne, att hon möblerar om för mycket eller att hon borde banta.
Så varför skulle jag göra det i bloggvärlden? Det är ingen skillnad. Vi är lika mycket människor här inne som vi är där ute, och det som sägs tas lika hårt. Och jag tror att få människor beter sig på samma sätt i riktiga livet som de gör inne hos en del bloggerskor, och nej – att grinden till någons trädgård är öppen innebär inte att alla har rätt att gå in där bete sig som de vill. Man har fortfarande möjligheten att bara gå förbi.
Nu blev det sådär långt igen, men jag ville väl mest säga tack. För att ni är såna som hänger här inne för att ni vill och inte för att ni retar er på mig. Eller för att om ni nu retar er på mig; att ni iallafall har vett att hålla det för er själva. Och att jag önskar att alla ni som kanske blir utsatta för såna där blogghatskommentarer inte börjar lyssna på de där rösterna som säger att ni inte ska tro att ni är något. För det är ni. Det är ni verkligen.
Var rädda om varann.
Ingen människa, ingen, är en ö och det är så förbaskat mycket trevligare att ha sällskap på vägen. Jag hade varit ingenting som bloggare utan hjälp och stöd och uppmuntran från andra bloggerskor och läsare, och det kan jag stå för till hundra procent. Varför skulle jag då vilja trycka ner andra? Det finns plats för alla här och jag tänker inte slåss om den.
Och varje dag försöker jag att komma ihåg att de man möter på vägen upp är samma människor man möter på vägen ner. Jag tror att det är ett bra sätt att leva.
