Okej. Nu är det dags för mig att vara vidöppen och rättfram och be er om en sak. Så om ni orkar; snälla lyssna:
Såhär är det;
nu har jag haft den här bloggen i snart ett år (tänk, det går så himla fort) och jag är här inne flera gånger om dagen och delar med mig av det jag kan och får tillbaka av det ni ger och jag älskar det. Jag gör verkligen det. Och det vill jag så gärna kunna fortsätta att göra. Och jag tror någonstans att ni förstår att ju mer bloggen växer desto mer verkar även era förväntningar på mig att växa – jag får så många härliga mail och kommentarer av er och jag försöker att svara på dom alla, men på den senaste tiden så har det även smugit in andra typer av mail och andra typer av kommentarer. Såna där det blir tydligt att en del av er har en annan förväntan på mig än vad jag kan ge. Där ni blir besvikna för att bloggen förändras, för att jag förändras, för att jag skriver om saker ni kanske inte tycker att jag borde, för att jag äter saker jag borde låta bli, för att jag känns kommersiell.
Och så vidare.
Och det är här någonstans jag känner att jag vill gå ut och säga stopp. Det är absolut inte så att jag invaderas av otrevliga mail, men jag vill ändå bara gå ut med öppna handflator och säga snälla. Bloggen kommer att förändras, jag kommer att förändras, för allt skrivande är en utveckling och jag är en sån som tycker om att föra saker framåt. Det innebär inte att det inte fortfarande är jag – bara att det är det jag som jag är för stunden.
Låter det flummigt? Jag ska försöka förklara vad jag är rädd för.
Jag läser tillräckligt många bloggar själv för att förundras över vilka pekpinnar som kommer fram – särskilt till mammor. Och jag är en sån nu. En mamma. Jag väntar mitt första barn och jag har inte den blekaste om hur det kommer att bli – precis som du inte heller hade innan du fick barn. Jag kommer säkert att vara skitskraj och rådvill och göra en himla massa misstag på vägen. Men, och det här är viktigt, ingenting och jag menar verkligen ingenting kommer att bli bättre av att jag får det påpekat för mig. Jag förstår att det säkert är skitsvårt att sitta på andra sidan och tycka att jag gör helt upp åt väggarna fel; men det måste jag få lov att göra. Och det här är ännu viktigare:
jag hoppas och tror att ni som läser också någonstans gör det för att ni tycker att jag verkar vara en vettig människa.
Ja?
Och jag är faktiskt det; en ganska vettig människa. Jag är inte ointelligent, jag är inte dumdristig. Jag är trettio år gammal. Och jag tycker att jag är kapabel till att avgöra hur mycket socker jag äter, hur tjock jag får lov att bli när jag är gravid, hur många tävlingar jag anordnar på min blogg, hur många möbler jag målar, vilka företag jag samarbetar med och hur mycket mineralvatten jag dricker. Är ni med? Jag hoppas att ni också känner det, att Emma är en vettig människa – klart att hon inte skulle ställa sig och inhalera fosterfarlig färg när hon är gravid. Ni behöver inte fråga, för jag kan lova er att ja, det är en helt ofarlig färg. Och en helt ofarlig mängd kladdkaka. Och jag har googlat upp exakt hur många liter Tonic jag ska behöva dricka för att det ska vara skadligt (för övrigt en mindre simbassäng om nu nån undrar). Och om man inte litar på mitt förnuft så är jag ju trots allt gift med en läkare. Han borde ju veta, kan man tycka. Och jag kommer aldrig att kunna vara precis så som var och en av er tycker att jag ska vara – jag kommer alltid att göra någon besviken,
för ingen människa är tusentals människor – precis som ingen människa är en ö.
Nu blev detta långt och osammanhängande och handlar visst om fem ämnen samtidigt, men jag hoppas att ni förstår vad jag försöker säga. Snälla; maila mig inte och berätta att ni är besvikna på mig för att jag inte lever upp till det ni har förväntat er. Jag är fortfarande jag, och era förväntningar är det ni själva som sätter på mig – inte jag. Och snälla, när Leo kommer – låt mig få vara mamma. Lita på att mitt sunda förnuft har fått råda i alla situationer och lita på att jag aldrig medvetet skulle utsätta mitt barn för fara. Den dagen jag börjar använda crack eller hänger ut honom från fönstret ala Michael Jackson har ni all rätt att börja undra vad som pågår, men vi är ju inte riktigt där ännu. Och jag vill inte att det här blir en av de där bloggarna där kommentarerna duggar tätt om hur fel jag gör, hur fel alla andra har eller hur fel allt är i största allmänhet. För jag är en sån som sparkar bakut när någon försöker mästra mig, och jag vill inte behöva göra det. Jag vill inte heller behöva förklara varför jag gör som jag gör, skriver som jag skriver eller äter vad jag äter.
Och när jag utvecklas eller när bloggen utvecklas så hoppas jag att ni kan stå bredvid mig och heja på istället för att ta mig tillbaka. För det är sånt man gör när man tycker om någon. Hejar på. Är vänlig. Vill att den andra lyckas. Allt det där.
Ja.
Jag kan inte säga åt er vad ni ska eller inte ska göra. Det vet jag. Det enda jag kan göra är att be er om allt det jag precis bett er om. Att vi kan försöka hålla detta som ett ställe där vi ger varandra utrymme och gläds med medgångar och litar på att jag nog är ganska vettig ändå och att jag kan göra de flesta bedömningar själv.
Så det är det jag gör. Ber.
Snälla? Pretty please?
