Sådär. Äntligen har jag kommit hem och sparkat av mig skorna och ätit parmesanbröd med lagrad grevé, och kan börja ha kväll. Underbart.
Hur det gick hos BM? Åh, som väntat. Jag tryckte igång vågen, skrattade för mig själv och klev upp.
– 82 kilo, rapporterade jag glatt.
– Mhm, sa BM och skrev i sina papper. Det var ju en hel del.
(Inte åh vad bra, heja dig! eller du växer minsann som du ska utan det var ju en hel del).
– Vad började jag på? 69?
– 64.
– Jaha. 64. Ja, ja, sa jag och ryckte på axlarna. Vad blir det? Få se nu… 18 kilo? Ja, ja. Det går över.
– Är du säker på det?
(Inte så klart det gör eller ja det kommer du att kissa ut eller ens amning är ett underverk. Bara ett iskallt levererat är du säker på det?).
Här börjar jag nånstans ändå bli imponerat av supertanten. Det är få personer som kan vara så rakt på sak och döda gravida kvinnors fjärilar sådär utan att ens blinka. Jag menar, där satt jag i min vita fladdriga klänning och kände mig förhållandevis nöjd med mig själv trots mina 18 kilos tillväxt och hon var stenhårt inne på att få mig att ändra uppfattning.
– Ja, alltså, jag tycker ju att jag är ganska fin ändå, sa jag och log mitt snällaste leende. Det är ingen som har klagat hittills.
Hon log tillbaka. Inte övertygad alls.
– Och minst sex kilo kommer jag ju tappa på momangen, fortsatte jag. Då blir det bara.. öh.. 12 kilo kvar.
– Jaså? Sex kilo? Det tror du?
– Ja?
– Mhm?
– Jamen, han väger ju. Jag pekade på magen. Och moderkakan väger? Och blodet? Och fostervattnet, ja?
Hon kisade ogillande.
– Det är inte hälsosamt att vara överviktig.
– Jamen herregud, sa jag. Jag är ju inte fet?
Det var vi tydligen inte överens om, för hon höjde bara på ögonbrynen och började bläddra i sina papper igen. Men jag tänkte inte ge mig.
– Alltså, fortsatte jag. Oavsett om jag bara skulle gå ner fem kilo så är jag ju fin ändå. Och räknas inte som överviktig. Jag var en väldigt skinny bitch innan jag blev gravid ska du veta. Jag tänker INTE börja käka fullkornsbullar när jag är gravid. Jag har inte ätit en fullkornsbulle i hela mitt liv. Själens fågel mår inte bra av fullkornsbullar. Punkt.
Då hände något märkligt. Jag tror inte att min BM är van vid att man pratar emot för hon lutade sig tillbaka och sen kom världens svada. Ni skulle inte tro grejerna hon slängde ur sig. Det var samma sak som innan om hur jag skulle vara för stressad för att gå ner i vikt med dagislämning hit och dit och så skulle jag bara bli tjockare och tjockare och sen var jag minsann fast i kvinnofällan! vilket fick mig att skratta så mycket att hon kom av sig, för jag var hundra på att kvinnofällan var något helt annat och hela situationen blev så bisarr när jag satt där lugnt på en stol och sa att jag var ganska fin i mina kilon och hon satt helt askgrå och upphetsad och svor över kvinnofällor. Hysteriskt.
Finalen blev dock hennes. Jag sa att jag nog skulle kissa ut minst tio kilo i vilket fall eftersom jag samlat på mig så himla mycket vätska. Då tittade hon på mig uppifrån och ner och sa:
– Jo. Nu har jag ju inte sett dig på hela sommaren men visst ser du lite… hon pausade och viftade med handen i en cirkel framför mitt ansikte… plufsig ut.
Touché.
(Föräldragruppen? Jodå. Vi fick välja bilder som symboliserade vår partner, klämma på en livmoder i tyg och se på en förlossningsfilm där kvinnan som berättade om sin förlossning sa att krystningsstadiet var som en festival! och att hon inte hade smärtstillande alls eftersom hon ville uuuutforska smärtan. Det hela toppades med att BM pressade en docka genom ett leopardfärgat hårgummiband, ett såntdär med tyg runt ni vet. Det leopardfärgade gummibandet var såklart slidan. Om man nu skulle missa den metaforen).
Hm. Undra hur många besök jag kommer att få från Google nu när jag skrivit ordet ”slida”. Spännande. Säkert fler än när jag skrev ”smisk”.
