Det finns få saker som är så gott att börja dagen med som amerikanska pannkakor. Tjocka, fluffiga och med mängder av lönnsirap går de ner i rasande fart här hemma – gärna med lite skivad banan eller en hög färska bär till.

Här är receptet för ca 10 stycken:

1 ägg + en gula
2 dl filmjölk
3 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 msk socker
1/2 tsk salt
2 msk smör

Vispa först ihop ägget och filmjölken, släng därefter i de torra ingredienserna. Smält smöret och häll i (eller använd flytande smör). Smeten ska vara tjock, snudd på som en deg:

Tjoffa på svag värme (ungefär 5:an, beror på spis) på stekpannan och ha lite smör i första läggen. Klicka ner smeten, cirka 2-3 pannkakor/omgång brukar vara lagom för en normalstor stekpanna. Varje klick ska vara ungefär 2 msk smet. När undersidan är fast och har fin färg är det dags att vända. När du har stekt båda sidor och kan peta med stekspaden på ovansidan utan att det rinner ut smet från mitten av pannkakan är den klar.

Serveras alltid med lönnsirap – det är halva njutningen. Om du vill kan du även blanda banan i smeten istället för att lägga det ovanpå (eller blåbär), blir mumma det också.

Själv brukar jag göra dubbel smet så att jag kan spara hälften i kylskåpet för de där svintidiga måndagarna när jag behöver pigga upp mig själv inför en arbetsvecka.

Det är ofta såhär. Att när jag är mitt uppe i något (som i det här fallet att städa) så dyker Tooka upp med en uppsyn som gör att jag bara måste pausa och hämta kameran. Som om hon medvetet draperar sig på de mest utstuderade sätt eftersom hon vet att det kommer ge henne uppmärksamhet.

Och jag går såklart på det. Varje gång.

Och så var de herr och herr Goran, tillslut, och medan regnet höll andan samlades vi alla på Stortorget och kramades och torkade tårarna och log så att det stramade i kinderna, och det var sådär fantastiskt som det ska vara när folk gifter sig. Vigseln var fnissig och känslosam och leddes av en färgglad dam som hade halvknacklig engelska och inte riktigt visste vad hon skulle säga när hon kom till ”you may kiss the.. eh… bride…”, men skrattet som kom från brudparet var förlösande tog bort lite av bröllopsnerverna i rummet.

Och nu är de alltså herr och herr Goran, och jag är så hedrad att jag fick vara med. Bland all denna kärlek.

Så! Nu åker vi på vigsel i bubbelgumsrosa klänning, en ivrigt rumpvickande Leo och pinup-hår. Detta är mitt första tidsinställda inlägg så det kan ju bli spännande att se när det dyker upp, men på väg är vi iallafall.

Och det finns minsann inget bättre att göra på en lördag än att åka och fira kärleken mellan de två finaste männen i Malmö just nu. Snart är de på väg tillbaka till Peru igen men än så länge finns de här och kan kramas på, och det är precis vad jag tänker göra.

Och bröllops-gråta hejdlöst, såklart.

Som generell regel har vi att hundarna inte får leka inomhus. Mest för att vi har väldigt snabba hundar och det skulle vara rena rama cirkusen om de fick balla ur hur de ville och få sin motion genom att hoppa mellan alla möbler och sladda över parketten och glida kana på mattorna tills de låg som tygkorvar längs med väggarna. Det är den generella regeln.

Men ibland finns det undantag. Som när Tant är löpig och ligger i ett hörn och är deprimerad och vägrar att leka med Tooka i trädgården, till exempel. Då tycker vi lite synd om Tooka och då hamnar den där regeln lite i skymundan ett tag.

Så då kommer det sig att vi går runt här hemma som två knäppa zombies med händerna i Michael Jackson-pose ovanför huvudet en lördagsmorgon och säger nuuuuu kommer vi och tar dig! till en överförtjust saluki som kurar på golvet bakom matsalsbordet. Och sen får det se ut som det vill här hemma, helt enkelt. Soffkuddar i hela vardagsrummet är ingenting mot den glädje som släpps lös när en Tooka får leva rövare ett litet tag.