Häromdagen köpte jag mig denna bubbelgumsrosa skapelse baraföratt. Jag stod där inne i butiken och kände mig så fasligt gravid och tung och skvalpande och så bara fanns den där och såg så… glad ut. Pigg. Som en sextonåring som sprayar luggen för mycket och doftar hubbabubba och har glittriga saker som dinglar från sin mobil.

Jag har ingenting liknande.

Förmodligen för att jag aldrig tidigare har behövt något liknande. Men om det är nånting jag har märkt så är det att ju större jag blir desto mer extrema saker behöver jag. Nu pratar vi inte måsfjädrar och Pontare-sjalar, men jag behöver saker med humor. Som chockfärgade nagellack eller tingeltangliga accessoarer och andra ting som liksom säger att just nu må jag se ut som en vandrande pilatesboll men jag är förbaskat kul egentligen jag lovar och med ens förstår jag varför alla stora storlekar kommer i så glada, klara färger.

Dessutom; varannan dag får jag för mig att göra något radikalt med håret. Något kul. Men så minns jag en preggobok där det stod att man absolut inte får klippa sig radikalt när man är gravid eftersom man bara gör det för att man tror att det ska få en se mindre gravid ut – vilket det inte gör. Och det låter ju vettigt. Så jag låter bli.

Men nu har jag iallafall en bubbelgumsrosa klänning som jag ska ta på bröllop imorgon och känna mig som en sextonåring i. Och det räcker en lång bit. Det radikala håret tar vi sen.

Just nu längtar jag så jag kan dö efter det här; bara att få släpa sig upp för trappan där hemma och krypa ner bland lakanen med en benig saluki fastkilad under ena armen och med preggokudden strypt mellan låren och med fönstret lite, lite öppet så att råkylan sipprar in. Jag hade glömt bort hur trött man blev i sin hej-så-gravida kropp när man arbetar – efter tre veckors semester har jag ju liksom vant mig vid att göra andra saker också. Inte bara jobba.

Men en chai och lite socker på det här så ska jag nog vakna till, och efter en halvtimmes strosande på kullersten och lite lunchshopping av babykläder kommer jag att vara som ny igen. Och alldeles snart är arbetsdagen slut och jag ska hem och äta en god middag med min man och få benmassage och kunna ligga som en padda i soffan och ropa mjööölk! mjööölk! och vifta med ett glas och känna mig som en lycklig säl.

Och just det! Idag ska jag ju dessutom till min BM och få höra att jag är för tjock igen. Det brukar ju alltid liva upp.

Jamen, nu kan vi väl ändå enas om att det har blivit höst? Va? Iallafall här nere i Skåne – det har regnat och blåst höstjackevindar och börjat samlas löv på uppfarten i en hel vecka utan undantag, så nu kan man nog officiellt utnämna hösten som här. Och välkommen.

Jag menar; om den ändå är här är det ju lika bra att glädjas åt den. För mig är det kanske lite lättare än för andra; jag ser förvisso fram emot tjocka strumpbyxor och klänningar och sköna koftor och den där doften av brinnande ved som alla andra. Och jag ska bli mamma för första gången och få uppleva sömnbrist och mjölkläckage och den där flodvågen av kärlek som just nu ligger och byggs upp bakom en ostabil vägg av förnuft. Men –

det jag har sett fram emot allra mest och som är det bästa med att hösten är här, just nu, måste nog ändå vara det här. Att kunna få trycka ner sina svulstiga jättefötter i ett par luddiga UGGs och bara slafsa omkring hela dagarna som på moln och knappt tänka på att man inte ser klok ut därunder och att alla, om man lyssnar noga, kan höra det skvalpa när man går.

Underbart.

Tänk! Torsdag redan och en hel första arbetsveckan nästan avklarad i intakt skick, trots husbudningar och nära-på-nervsammanbrott och kamelfötter. Inte illa! Men nu är vi ganska trötta här hemma och sitter i soffan och säger höööö och pillar i en skål smågodis och undrar lite vad som händer härnäst.

För visst tusan budade UB tillslut.

Och inte bara UB, utan nåt annat spektakel också som först bara varit med och fulbudat långt under inköpspris i början och som nu helt plötsligt fått spatt och bestämt sig för att vara med. Thoff tjoff sa det så var vi uppe några hundra tusen sådär som det kan bli när man tydligen är tre par med psykisk ohälsa som förälskar sig i ett skabbigt hus med gula golv. Om vi leder? Självklart. Men så mycket längre kan vi inte gå. Inte ännu, iallafall.

Inte för att det är hela världen om vi inte får huset, det är det absolut inte. Vi skulle ju liksom inte flytta från första början ändå och vi älskar det huset vi har och det finns en massa andra hus man kan rusta upp. Det jag inte tycker om är ovissheten. Dessutom är jag på tok för mycket tävlingsmänniska för sånt här, min man blir helt svettig så snart jag nämner ordet ”auktion” – för han vet att hans fru vägrar backa. Icke. Får jag för mig nåt och det står mellan mig och några till – då jäklar finns det inte många bestick kvar i den här lådan.

Ja, ni vet.

Men det är inte över än och inget fet dam sjunger i duschen och allt det där och jo, jo – nästa vecka är vi kanske ägare till ett annat hus än det vi har idag. Men som jag sagt innan; det är så obeskrivligt mycket som ska klaffa för att det ska funka så att det vore otroligt om det hände. Men otroligheter har hänt förr. Hm.

Vi får helt enkelt vänta och se.

Nu har det gått ett dygn. 24 timmar. Och dunderbudaren UB har inte visat ett livstecken vilket är ofantligt dåligt för mina nerver.  Jag har under det senaste dygnet gått igenom en mängd scenarion om varför det dröjer så förbaskat men jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken teori jag ska gå på ännu, och jag har fortfarande fasa i blicken varje gång telefonen ljuder av ett sms.

Vad. Är. Det. Som. Ska. Ta. Sån. Tid?

Antingen vet man väl om man vill ha ett hus eller inte. Det är inte så jäkla mycket att tramsa med kan jag tycka. Man kan inte bara buda och sen skita i att respondera i ett helt dygn bara för att. Visst, möjligheten finns såklart att de redan har gett ett motbud till men att mäklaren är full på jobbet och roar sig med annat. Det är ofta så, jag har haft otur, det är därför jag har en ingrodd aversion mot just mäklare. De ger mig kalla kårar och varje gång jag träffar en får jag lust att spotta i marken och säga tvi! och kasta salt på dom. Tack och lov har jag hittills lyckats hålla mig från just själva spottandet och det där andra men jag brukar vara ganska öppen med att jag tycker illa om mäklare och att de ska passa sig jäkligt noga. Det är något med attityden och deras totala oförmåga att få saker och ting gjorda i det tempo jag vill som retar upp mig, tror jag. Den där släpiga, sömndruckna rösten; objektsmapparna de nonchalant tryckt in under armen, de små bilarna. Och sen synsättet av de jag haft- som om de gör alla en tjänst. Som om man inte alls förväntar sig att de ska jobba ens litegrann för de där 80 tusen man betalar dom i slutändan. Och på sättet de svarar i telefon, det som liksom bara skriker tiiiid är pengar och jaaaag har inte bråttom.

Bha.

Men nu är det ju inte mäklaren jag är hormonell på. Ännu. Nu är det ju den där jäkla UB som sitter och tjuvhåller på om de tänker gå vidare eller inte.

Äh. Humbug.