Så, nu sitter vi här i en stuga med praktiskt taget noll internet och med utsikt över en regndimmig sjö och lyssnar på det där ljudet som bara sommarregn kan åstadkomma när det faller mot plåttak. Det är fantastiskt vackert här – kommer kunna visa er först imorgon eftersom det tar årtionden att ladda upp en bild och det i kombination med a) mitt tålamod och b) mina hormoner gör det nog bäst för alla att jag låter bli.

Men nu måste jag försöka frottera ut en liter regnvatten ur håret och slänga upp ett par svullna fötter i mannens knä, för snart vankas det maränger och såna här kvällar är för fina att missa.

Efter en blåbärspajslunch och två liter Pellegrino med Lingon på Pronto är jag nu på väg mot en liten stuga ute i skogen i Småland och äntligen har regnet kommit och det är nästan som om gatorna andas ut av lättnad. Jag var inom kontoret en sväng också och kände doften av rostat kaffe och kramade såna jag inte sett på veckor – och på måndag är det dags. De sista sex veckorna.

Men just nu; en sval bil, en man som tvångsmässigt zappar mellan radiokanalerna och ett dygns stillhet framför oss.

Tänk. Tre veckors semester är över och på måndag börjar det igen; jobbet. Jag som aldrig varit särskilt glad för att vara ledig har verkligen njutit de här veckorna och det är mer och mer uppenbart att alla de där som pratar om placentahjärna har rätt. Man är i en liten bubbla och allting går mycket mer långsamt än tidigare, det är som om tiden blivit trådig som smält socker och inte bara den – andningen, rörelserna, allting är långsammare. Och för en snabbpratande, snabbgörande, snabbrörlig sak som mig är det en ovan känsla. Som att vara lite drogad hela tiden av den där grejen dom ger dig på sjukhus strax innan du ska sövas, fast trevligare. Det är nyttigt det här. Att sänka tempot.

Idag ska jag på lunch med de färgglada flickorna Lingon och Oddjosanne och där efter bär det iväg på en pytteweekend till Småland för ett dygns metande, skogspromenader och gummistövelplaskande i min mammas stuga. Bara 24 timmars sista hämtande av lugn och ro innan arbetsveckan sätter igång på riktigt. Och så lite mammatid. Det blir man aldrig för gammal för.

Idag är jag lite rastlös, men på det där jobbiga sättet. Ni vet – när hjärnan åmar sig och vill hitta på saker men kroppen är för trött och sätter sig på tvären. Först hade jag tänkt hälsa på Svåra Lena och hennes nya roomie Hatten (jag kallar honom för Hatten för att han envisas med att ha hatt, Svåra Lena kallar honom Den Passionerade Pianisten efter en artikel om honom i lokaltidningen som fick henne att klappa händerna och länka på fejan och garva rått). Oavsett, jag tänkte hälsa på där och lynnesfotografera lite men Hatten läste tydligen poesi och behövde lite lugn och ro. På allvar, alltså. Svåra Lena finner detta hysteriskt underhållande och jag är väl böjd att hålla med. Men den här gången verkar det hålla, Hatten har flyttat in allt utom sitt piano och har smala vänner över på besök för jämnan och går långa promenader ut mot havet och komponerar musik inne i huvudet, så det ska nog bli bra det här.

Så nu har jag en hel kväll framför mig och ingenting särskilt planerat och jag tror nog att kroppen vinner ändå, för vinden har börjat ta i utanför och badkaret lockar och Spotify är laddat med underbara Hajen – Scapegoat – 2009.

Så ja. Nu tar vi torsdagskväll, tycker jag.

Vet ni vad vi har gjort? Vi har tittat på hus. Ja, vi är rubbade – jag vet. Men det var verkligen inte vi som letade hus, det var som om huset letade oss. Och vad finns det då att göra? Inte mycket mer än att åka och titta.

Och åh! Det är ett magiskt, gammalt inrökt ställe med fuktskadad källare och sneda trappor och svindlande gångar och ja –

ni hör ju. Världens projekt. Helt jäkla rubbat. Men åh.

Vi förälskade oss där ute, strök med fingrarna över skrovliga väggar, målade golven i fantasin. Stod på balkongen och njöt av åkrarna. Pekade ut Leos rum. Jag krälade upp för en trappa så brant att mäklaren började svettas lite på överläppen bara för att upptäcka knarrande golv och en råvind att dö för. Och där ute? En skranglig lada med mellanrum mellan plankorna så stora att man kunde sticka ut fingrarna i dom och med ankelhögt av damm på golven – men trots allt det vackraste stället jag skulle kunna tänka mig för den där drömmen. Ni vet. Den där lilla butiken med lavendeldoften och hundarna bakom disken och konstiga teér ur smäckra burkar. Två våningar just för den.

Så nu? Ja inte vet jag. Nu får vi äta pannkakor och filosofera en aning och utvärdera exakt hur mentalt instabila vi är innan vi bestämmer oss för vad ska göra härnäst. För vågar, det gör vi. Man måste våga.

Det är bara allt det där andra som ska klaffa. Det är sånt vi får prata om.