Jag tror på karma. Jag gör verkligen det. Jag tror på att det man sänder ut är det man får tillbaka – och att vänlighet, oavsett hur liten, gör skillnad. Varför? För att jag måste tro det. För att det är min livsfilosofi. För att det blir så förbaskat mycket trevligare att leva när ens energi går åt att tänka gott snarare än att gräma sig eller vara bitter.
I yrkeslivet kan det vara svårare för där har man inte alltid samma val – man ställs inför situationer eller människor som man helt enkelt måste lära sig att handskas med eftersom de inte försvinner. Men även här tror jag på människans vilja att göra gott, därför försöker jag vara noga med beröm till anställda och samarbetspartners. Jag tycker att det är viktigt att de jag arbetar med för höra att de gör ett bra jobb eftersom jag tror att essensen av varje människa är den där längtan efter att få göra skillnad. Att vara bra. Att räknas. Jag är också hård i mitt arbete och principfast och kan kallas för ”omöjlig” av många, men ändå – i grunden finns den där. Tanken om vänlighet. Att jag inte håller med dig innebär inte att jag inte kan tycka om dig eller tycka att du gör ett bra jobb. Det innebär bara att vi just nu ser annorlunda på saker och ting och kanske kan du övertala mig, kanske inte. Det är det som hierarkier och titlar är till för på en arbetsplats; att veta hur länge man ska driva något innan man ger upp. I slutändan är det ju ändå min chef som bestämmer.
I bloggvärlden är det samma sak och här blir det så tydligt. Karman. Vilja att lyfta fram varann och hjälpa till. Men också det motsatta – oviljan att andra lyckas. Missunnsamheten. Tack och lov inte riktad mot mig ännu men ni vet vad jag menar och den finns där. Du ska inte tro att du är något. Men vet du? Det ska du visst det. Och alla som säger annorlunda kan du stoppa i den där zonen som bara är vitt brus och TV-flimmer och så kan de få vara där. Lägg inte tiden på att undra om de har rätt, och framförallt – ge dom inte makten att tala om för dig hur du ska känna.
Vad du känner är rätt för dig. Det räcker så.
Och nej. Det handlar inte om att vara ett mähä eller att låta människor klampa över sig. Absolut inte. Det är som en gråhårig pastor en gång la handen på min axel och förklarade det för mig när jag opponerade mig om att vända andra kinden till hela tiden;
– Om jag är på en bar och någon kommer fram och slår mig på käften, då vänder jag andra kinden till. Ger en ny chans. Och om han slår mig igen? Då står det inte mer.
Och så skrattade han nöjt och klappade på sin bibel och blinkade åt mig med ena ögat. Och det där stannade kvar i mig eftersom det är något jag kände att jag kunde leva efter. Viljan att tro gott om alla människor tills motsatsen bevisats. Att ge alla människor möjligheten till en ny chans, men om de missbrukar den? Tja. Då står det inte mer. Då är det slut på vänligheterna. Då är jag min mors dotter och gud nåde den som trampar mig på svansen. Jag är absolut ingen man kan tala om för vad den ska göra eller någon man ska tro att man kan klampa rakt över, och det tror jag att man känner. Utan att jag behöver flexa musklerna och vara på min vakt.
Och sist men inte minst; jag tror inte på att skaffa sig ovänner. Jag har en eller max två ärkenemesisar i mitt liv eftersom jag tror att det är hälsosamt med lite personlig ilska och något att fokusera min energi och drivkraft på, men inte mer. Jag tillåter mig själv bara max två. På så sätt måste det hela tiden övervägas om jag ska byta ut den där blonda skräcködlan som pikat mig länge nog på det där hemska åh-jag-är-kvinna-och-kan-säga-vad-jag-vill-med-ett-leende-för-då-vet-du-inte-om-jag-förolämpar-dig-eller-inte-sättet mot den där busschauffören som skällde ut mig för att jag var för snabb med att blippa mitt kort så att hans maskin blinkade rött och pep. Oftast är svaret på den frågan nej. Och vad händer då med alla de andra; de energistjälande, irritationsväckande, omöjliga? De hamnar i det vita bruset. De stängs helt enkelt ute från möjligheten att göra en skillnad i mitt liv eller mitt sätt att se på världen. De får ingen makt till att ändra mitt humör eller ta upp min tid mer än kortare perioden. För vet du vad? Vi har möjligheten att välja. Det är det som är så fantastiskt med att vara människa.
Vi. Har. Möjligheten. Att. Välja.
Vi kan, oavsett släktband eller historia eller relationer eller måsten, välja vilka vi ger inflytande i våra liv. Det kan vara mer eller mindre svårt, men möjligheten finns där. Alltid. Jag försöker att aldrig slösa tid och energi på människor som bara gör mig irriterad eller olycklig – jag stänger dom bara ute. Allt annat är att ge dom makten över min tid och det är jag för stolt för att göra. Förutom mina max två ärkenemesisar lägger jag ingen kraft på att bråka med dom, tänka på dom, gräma mig, vara bitter, älta – och om jag gör det försöker jag skälla på mig själv tills jag slutar. Jag väljer istället på att försöka ta in människor i mitt liv som jag mår bra av. Som lyfter mig och speglar mig och tycker att jag är fantastisk – precis som jag tycker att de är. Och precis som jag är selektiv med mina ovänner är jag selektiv med mina vänner. De riktiga vännerna. De som kommer nära. För det är de som har möjligheten och makten att påverka mig i det dagliga livet; i det som vi håller oss sysselsatta med tills vi dör.
Men oavsett hur det slutar med människor jag möter så börjar det alltid på ett sätt, och det är på det enda sättet jag vill: med en öppenhjärtlighet och en grund i att det jag sänder ut på något sätt kommer att komma tillbaka.
Med en vilja att vara snäll.
