emma11 Comments

Att ha fått något fantastiskt.

Livet, Silkesapan

Igår natt när jag kom hem låg ett vackert inslaget paket på köksbordet och väntade. Och inuti låg vad som måste vara Världens Finaste Kofta, ett par små tossor och en mössa – allt stickat i den det allramjukaste garn. Ljuvliga! Tack snälla Iva – jag är helt stum. Jag måste ha världens bästa läsare.

Festen igår var otrolig. Nu är jag lite öm överallt och har en aning ont i fötterna men det är ju fredag och jag har snart gott om tid att vila upp mig. Hela datorn är fullproppad med bilder som jag tänkte gå igenom ikväll så då kommer ni att få se en liten gnutta av hur det var. Men nu måste jag kasta i mig frukost och åka in till jobbet och skratta åt alla efter-fest-trötta, och se till att få undan så mycket jag bara kan. Innan det blir helg med skåpfixning, marknadsbesök och vilande har vi ju trots allt en dag kvar att göra något riktigt bra på jobbet, eller hur?

Så vi bara gör’t, tycker jag.

emma7 Comments

Att ha ett mission.

Livet

 

Ja. Idag är det dags för Företagets Stora Sommarfest. Så jag kommer åka ut till festplatsen redan lite efter åtta och sen vara där hela dagen och fixa och sen – tja, sen är det fest. Och sen är det natt. Så med största sannolikhet syns vi nog inte förrän imorgon igen.

Men kameran är redo och blommorna står i vatten och någonstans i Skåne väntar en skog på att skövlas en aning av en gravid kvinna med yxa, och det kommer att bli en fasligt rolig kväll.

Ta hand om er så länge.

emma5 Comments

Att fastna för de små sakerna. (Eller alla sakerna).

Livet, Nestinghysterin

Jag är lite larvig med det där. Prylförälskandet. Sättet jag kastar mig över saker jag tycker är vackra och håller upp dom och beundrar dom och klappar på dom. Nästan lite som Gollum håller jag på och mumlar och klappar och pratar för mig själv och går liksom alldeles upp i det jag har framför mig.

Det kan vara allt ifrån små, egentligen ganska menlösa saker, som den här blåa tingesten jag snubblade över på Indiska och genast var tvungen att ta hem till Leos rum – till stora bastanta skåp (som igår) på över 1.75 som jag inte kan slå armarna om ens om jag försöker. Jag tror att jag kan ha fått det från min mamma, hon är nog likadan. Jag minns att hon utvecklade faiblesser för allt möjligt när jag var liten; allt från rashöns till gamla hopprep med slitna handtag till dyra-butiker-koftor med klappvänliga tryck av flygande änder över vass eller rultiga får i motljus.

Inte för att det ursäktar något. Men ändå.

Ikväll ska jag iallafall prata klart med den blå pendeln och sen se till att skåpet får några sista lager färg. För ja, det är sånt jag gör. Det är sån jag är. Bara något år från att vara tvungen att köpa ett hus med stora ekonomibyggnader som kan husera mina möbelskatter (eller från att börja bära svindyra koftor med andtryck, jag vet inte riktigt vilket).

Men det gör inget. Jag kommer att fortsätta att envisas med att det är en del av min charm.

emma18 Comments

Att vara på tillväxt.

Livet

Ni minns förra onsdagen? Då var jag en meter bred. Det är jag inte längre. Den här onsdagen är jag 102,5 centimeter gravid och har alltså expanderat två-och-en-halv-centimeter Leo på sju dagar. Ja… Vad säger man? Här händer det grejer.

Idag är det aningen kaos för att få ihop det sista inför imorgon. Temat är ”En Midsommarnattsdröm” och jag håller tummarna för att jag ska få ihop miljön som jag hade tänkt mig. Utklädnaden är iallafall klar nu och jag har åkt runt hela Malmö med fina Alex och handlat plasthinkar och yxor och ståltråd och annat skumt till att fixa ihop dukningen, och idag är det bordsplacering och lite sista-minuten-saker som ska falla på plats. Och sen! Sen ska det bli en personalfest att komma ihåg. Minsann.

Men nu ska jag försöka jobba undan så mycket som möjligt eftersom morgondagen mer eller mindre är vikt åt festen, och senare ska jag träffa någon himla speciell som jag inte sett på säkert åtta, nio år. Och ni? Vad gör ni en onsdag som den här?