Jag är ju borta på annan ort hela dagen och det tar lite på gravidkrafterna; det är nog mer det där med att man ska vara så koncentrerad (och så trevlig) under så många timmar som gör att jag nu sitter och sippar på en stor apelsinjuice och känner att jag nog nästan skulle kunna somna på studs om jag la huvudet på tangentbordet ett litet tag och slöt ögonen. Vad hände med sovstunderna? De där på dagis ni vet, när man drar fram en massa madrasser och dämpar belysningen och någon med sagoberättarröst öppnar en bok och börjar läsa högt. Varför finns inte det på våra arbetsplatser? Vem bestämde att vi efter en viss ålder inte längre skulle må bra av att kura ihop oss under en filt tillsammans med andra på blå madrasser som doftar trolldeg? Reclaim the sovstund, säger jag. Mer micropauser i arbetslivet!

När jag kommer hem ska vi ta flickorna och Sigge till veterinären för vaccinering. Tre stycken! Jag känner mig fortfarande som en riktig crazy dog woman när jag tänker på att jag har tre numera (varav en är stor som en ponny) men samtidigt skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt, så jag struntar i vilket. Dessutom är det väldigt få vinthundsägare som bara har en. De verkar säljas minst i par, jag vet, men det är för att de är så otroligt enkla och fantastiska djur att man inte får nog. Det är som att öppna en påse chips. Är du inte beredd på att äta hela påsen är det ingen idé att öppna den i tron om att du ”bara ska ta ett”. Vi vet ju alla hur det slutar.

Men nu ska jag försöka skaka fram lite energi och kasta mig in i resten av den här eftermiddagen. Några timmar till sen blir det tåget hem, ett besök för vaccinering och sen mass-koma i soffan intrasslad i vinthundar och en skäggig man med varma händer. Och det slår faktiskt allt.

Så var det dags igen; att resa. Åker till stationen med en glad taxichaufför som sjunger abbas Super Trouper för mig och trummar takten med tummarna på ratten och ler stort under sin mustasch, och jag ler tillbaka och ger tummen upp och då finns det ingen hejd. Han hinner med både Cee-Lo (ja den oanständiga versionen) och Robyn tills vi är framme och jag kan ramla ut ur taxin, vimmelkantig men mycket musikaliskt upplyft, och skynda till tåget. Och nu sitter jag här, på X2000, och vaggas och läser mail och förbereder dagens möte.

Får ni också någonsin den där känslan; att ni vill göra något? Ibland läser jag människor eller möter människor som berör mig och jag har så svårt för att inte blanda mig i. Nu har jag följt en blogg en tid, en kvinna som jag bara önskar att jag kunde nå fram till, som jag helst av allt bara skulle vilja hämta och sätta i min soffa och svepa en filt runt och ge the och sen bara prata med. För jag kan känna igen mig själv så mycket i henne i så många avseenden när jag var i ungefär samma ålder och jag vill bara berätta att det går. Allt blir bra. Och framförallt; att det inte är meningen att det ska vara sådär svårt. Man ska inte vara sådär trött och kämpande och så infernaliskt envis som man lätt blir. Men precis lika mycket som jag vill berätta att det ordnar sig – att det går, precis lika lite vet jag att man tar det till sig. Men jag tror ändå att det är viktigt. Och jag kan helt enkelt inte låta bli för jag tycker om henne, trots att jag bara känner henne via ord. Och jag måste någosntans tro att vi allihop på något sätt kan göra skillnad. För någon. För jag vet att ni gör det för mig.

Och hörreni; ibland får jag mail eller kommentarer med saker som ni vill att jag ska skriva om och jag tycker att det är jätteroligt. Så gärna mer sånt. Är det något ämne du vill att jag tar upp? Något som du undrar över? Bara ut med det. Men nu ska jag läsa ikapp mig på er och se vad som har hänt sen igår och sen ska jag äta en fruktsallad och fixa en telefonkonferens. Och det är redan tisdag, för övrigt.

Hur kunde vi någonsin vara utan trädgård?

Jag gillar måndagar. Det är något med det där att komma in till kontoret och se vad som behöver göras och planera sina resor och lägga upp de närmsta fem dagarna och tja; att liksom landa i att det är en ny vecka. Ny vecka, nya möjligheter! brukar Camilla hojta och jag får väl hålla med henne där. Så är det ju. Dessutom är måndagskvällar himmelska, för då är man trött och lite slö och längtar efter den där personen i ens liv som doftar sensommar och har en hand som ligger kupad över ens nacke och som får allting annat att gå långsammare utom hjärtat.

Ikväll ska vi ha grillpremiär och sitta ute i kvällssolen inbylsade i våra jackor och grilla fläskfilé medan hundarna springer sig trötta i trädgården och solen går ner över åkern. Då vet man att det är vår. På riktigt.

Sommartid och min kropp är inte riktigt sams ännu. I morse kändes det som vansinnigt tidigt när klockan ringde och jag fick ligga kvar ett tag och klippa med ögonfransarna och sträcka på mig tills det slutligen hade sjunkit in att det var sommartid och att det var därför det var så mörkt och att klockan egentligen var okristligt tidigt.

Men jag kom upp tillslut och nu sitter jag på kontoret och ger bönan plats i preggobyxor och skrattar åt Svåra Lena som lät kärleken till ett par skor snudd på invalidisera henne. De nya skorna var nämligen orsaken till att hon i fredags rasade ner för en trappa på en klubb och blev liggande som en liten ojande hög tills ambulansen kom och hämtade henne för att röntga hennes fot. Tack och lov var ingenting brutet men foten är svullen som en melon och har en mycket spännande limegrön nyans och får henne att gå som Quasimodo, men trots det haltar hon omkring på kontoret nu och gastar ”Jag ångrar iiiiingenting! De var de snyggaste skor jag någonsin ägt!” och sörplar kaffe och svär.

Och hörreni; nu är det måndag. Det är bara fem dagar till fredag och de dagarna går rysligt fort. Det klarar vi.