Äsch. Vem orkar vänta tills nästa vecka? Inte jag iallafall. Så här är den nu; bönan. 1,3 centimeter prima kvalité och med ett hjärta som slog som kollibrivingar på skärmen. Otroligt.
Att fira sex månader.
Foto: Mikael Stiller
Tänk. Idag är det sex månader sen jag stod i en fiskekyrka på västkusten med sparvhjärta och svindel och lovade att älska min skäggiga stubbe för all framtid och mer därtill. Redan då visste jag; kan inte få bättre. Kan inte. Trots att jag alltid varit en sån som letat, som varit på flykt. En sån som aldrig blivit nöjd. Och det var nästan den största känslan av dom alla; att vara säker.
Så nu har det gått sex månader och inte bara det. 21 månader sen vår första kyss; sen vi stod med havet till knäna en eftermiddag vid ribersborg och frös så att huden knottrade sig innan han äntligen lutade sig fram och kysste mig. Hastigt. Som om han bara gjorde det i förbifarten innan han skulle vidare på buttrare äventyr. Jag hann inte ens känna hur han smakade, det var bara hans kalla nästipp mot min kind och känslan av saltvatten på läpparna sen stod han uppe i sanden och gnuggade sig med en handduk som om ingenting hade hänt. Men jag tog igen det sen när vi låg på en filt och drack skumpa och värmde oss i havsfuktiga kläder och pekade på hyreshus. Då kysstes vi igen och den här gången var det inte så bråttom.
Vad är det mer? Jo. 13 månader. 13 månader sen jag gått upp klockan fem och gjort iordning champagnefrukost åt honom när han kom hem från en nattjour och jag två timmar sernare skulle ligga gråttung i soffan med hans huvud på min mage och vara förlovad. Hur han svängde benen ur soffan och tog hallen i två kliv och sen bestämt kom tillbaka med ringen. Hur han tryckte på den på fingret utan att fråga och hur det fick mig att skratta genom tårarna eftersom det var så typiskt honom och eftersom det var just det jag älskar med honom.
Och fem månader sen vi blev husägare, sen vi låg på en strand på vår bröllopsresa och berusade av champagne sålde vår lägenhet och köpte vårt hus på samma vecka. Hur han gick upp och ner på stranden med sand långt upp på benen för att hitta bra mottagning för att prata med mäklaren och hur jag låg fjärilslycklig under ett parasoll och beställde möbler och letade franskt kakel och mimade jag älskar dig. Hur han stod med solen i ryggen och lockarna som moln runt huvudet och tryckte telefonen mot örat för att höra vad mäklaren sa och mimade jag dig tillbaka.
Och nu snart nio veckor sen jag blev gravid och några mindre sen jag visade graviditetstestet för honom och hans ögonbryn bildade rynkor vid näsgropen för att han inte kunde tyda vad det stod. Hur han lutade sig över det och vinklade det i lampskenet och tillslut fattade vad det innebar – hur han då släppte den lilla digitala displayen med blicken, slätade ut bekymmersrynkorna och kramade mig med min näsa mot hans hals tills det knakade mellan revbenen.
Men framförallt; idag är det sex månader sen jag stod i en fiskekyrka på västkusten med sparvhjärta och svindel och lovade att älska min skäggiga stubbe för all framtid och mer därtill.
Att hitta nya saker att tycka om.
Tooka upplever hårbottenkliaren för första gången. Bäst i år, tycker Tooka. Skönt att det finns något som funkar på en tjurig löptik tillslut.
Att ligga som en padda.
Det är det jag gör; ligger som en padda på rygg i soffan med Tooka på magen och tittar på Say yes to the dress och hormongråter åt alla bröllop och sörplar smoothie och värmer mig. Det enda vettiga som pågår är att jag har en tvätt på gång i tvättmaskinen som jag alldeles snart ska masa mig upp och ta hand om. Men inte ännu. Jag har ungefär en halvtimmes paddande kvar tills det är dags.
Tänk, nästa onsdag är det dags för första ultraljudet. Jag tror inte att jag kommer kunna på riktigt slappna av innan dess; innan jag fått se att det faktiskt finns något där inne som lever. Som det är nu ligger jag bara i soffan och ger mannen veckouppdateringar och säger nu tillverkar jag fingrar eller jag är lite busy här, jag tillverkar hjärnan just nu – maffiga grejer och han hummar imponerat och klappar mig på magen – men jag fattar det inte riktigt. Och man vet ju aldrig. Jag behöver få se det där lilla hjärtat ticka för att på riktigt kunna sänka axlarna och känna efter hur det känns.
Men tills dess försöker jag skapa ett vilohem för den lilla bönan med skräp-TV, smoothie och fritt utrymme i fula långkalsonger. Jag antar att det är det enda man kan göra.
Att ha sovmorgon.
Finns det något bättre än sovmorgon? Att ligga länge, länge intrasslad i täcken och hundar och man och vara lite för varm men samtidigt vara för trött för att göra något åt det. För mig är det lyx, att inte behöva gå upp. Att kunna ligga kvar och skratta och morna sig och inte gå upp förrän flickorna börjar bli rastlösa och hungern säger att man måste.
Så nu ska vi äta frukost med hemmagjorda mangosmoothies, rostat bröd med marmelad och mängder med apelsiner – sen vet jag inte riktigt vad vi hittar på. Vädret ligger som en grå filt över huset och helst av allt vill vi nog bara stanna inne idag och göra varm choklad och äta dulce de leche och värma fingrarna i varandras händer.
Ja. Mer än så behöver man faktiskt inte göra en söndag.