Ett loppisfynd för 120 kr att ha ved i och massvis med blåmusselskal till mina olivträd. Man kan bli kollrig av mindre.

Vi vaknar tidigt och ligger kvar medan solen reser sig över klipporna, jag kliar underarmarna på mannens skäggstubb medan sömnvärmen sakta går ur lakanen och med fingrarna i varandras hår pratar vi om hur det kommer bli sen; om vi blir tre, och vi kommer fram till att det är nog är bäst för alla om hon får mannens tålamod och  mitt pigment – allt annat kan blandas precis hur det vill.

Sen går vi upp och äter frukost med pappa och finaste Sylvi och jag kan inte se mig trött på utsikten hur jag än försöker. Visst är det vackert på sommaren men det är nästan ännu bättre såhär; kargt och knasterfrostigt och i olika nyanser av gråblått bland allt det vita, särskilt när det är vindstilla och solklart som nu. Och när det är dags för hemfärd kramas vi länge i hallen sen vinkar vi hejdå och jag och mannen stuvar in alla sakerna i bilen för hemfärd mot Skåne igen, men på vägen stannar vi till på min favoritloppis som är ett fullkomligt kaos av precis allting man kan få plats med på två våningar och där, i snön, förälskar jag mig i en blekblå kista som mannen borstar isen av och får in i bagageluckan.

Så nu är vi på väg hem igen med hav fortfarande kvar i håret och med ett loppisfynd i bakluckan.

Har ni det bra? Jag sitter i en soffa på en fårskinnsfäll och jäser efter att ha ätit drygt ett kilo kyckling själv. Hela huset doftar chili och kantarell och alldeles strax serveras det hemmagjord vaniljglass med polkachoklad, och mannens bröst andas tungt mot mitt öra och kinderna hettar på det sättet det bara gör när man har varit ute i minusgrader och kommer in igen.

Det är dagar som den här som det är extra skönt att vara människa, när man är varm och mätt och har ett extra hjärta som slår sin första vecka utan att man ännu fått höra det.

Vintern är hårdare här på västkusten, husen står oskyddade vid havet och bleknar av frost och salt och mina fingrar får leta sig in i tumvantarna igen för att inte börja värka av kylan. Men det är bedövande vackert och vi tar långpromenader över glashala klippor och röken står som moln runt våra ansikten när vi andas och ibland stannar vi till vid ställen vi saknat, som sjöboden vi fotograferades framför på vårt bröllop, och kysser varann med kalla nästippar. Jag hittar gångar ner till havet mellan bodarna och sitter på huk vid isblock under bryggor och lyfter på stenar för att hitta blåmusslor att ta hem och koka rena för att sen lägga över jorden på mina olivträdskrukor – av ingen annan anledning än att det är blåskimrande vackert mot det matta olivgröna.

Man hittar Lugn & Ro här, det kommer med ens man öppnar bildörren och kliver ut och får havsluften i håret; man sover tung på nätterna och suckar av skönheten på dagarna, det finns något magiskt med de här gamla fiskebyarna på vintern när allt är så tyst att man kan höra fiskmåsarnas vingklappande över huvudet och när virvelgångarna mellan husen är tomma på badgäster. Detta är nog min största lyx i livet och den finna bara tre timmar bort med bil.

Nu ska jag värma fötterna under mig i soffan och njuta av panoramautsikten över havet och skratta åt min pappas bullrande historier från köket där han står och lagar mat. Och så ska jag njuta lite till av lugnet.

Vaknar upp till ett fantastiskt lördagsväder – himlen är midsommarblå och solen ligger lågt över åkrarna och kastar släpljus över huset och om det inte vore för frosten skulle man kunna tro att det var majväder.
Illamåendet är nästan helt borta nu för tiden sen jag lärt mig att aldrig låta magen bli tom; jag knaprar skorpor och äter äpplen varannan timme mellan måltiderna och jag dricker Snapple som en galning. Däremot har de nattliga toalettbesöken startat; inatt vaknade jag tre gånger (svinsur) och slängde benen över sängkanten och hasade mig ner för trappan för att gå och kissa som en pensionär med prostatabekymmer. Och ni som sover med hund vet vad som händer när man väl har lämnat sin plats i sängen. Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka.

Och sen allt det här med vad man bör och inte bör äta. Allt jag älskar är no-no. Ingen mögelost, vilket är den största sorgen, inga energidrycker och ingen salami (såvida jag inte lagt den i frysen i tre dagar, men kom igen – vem pallar sånt?). Och igår när jag låg och snaskade i mig min absolut största craving saltlakrits å detta ljuva salta! fick jag för mig att jag kanske borde googla upp om det var okey att trycka ett halvt kilo saltlakrits per dag när man är preggo, bara för att kolla, och det skulle jag inte gjort. Det första jag hittar är en artikel om att barn vars mammor mumsat lakrits har sämre kognitiv förmåga än andra barn och till och med kan räknas som ointelligenta. Och så rök den saltlakritsen, det var bara att phö! spotta ut den i handen och suckande stänga påsen.

– Vad gööör du? frågade mannen äcklat och tittade på min halvtuggade, utspottade lakritsklump.

Det spelar ingen roll om studien kanske inte var så vetenskaplig eller om lakrits är min enda stora njutning i livet just nu; jag kan aldrig mer tugga i mig ett häxvrål utan att tänka på vad jag gör med mitt genibarns kognitiva förmåga. Men en sak är säkert; inget mer googlande.