Katten, ja.

Jodå, hon jar acklimatiserat sig fint till att vara sommarkatt och få vara ute så mycket hon vill. Efter att hon först fick bara vara inne några dagar satte jag sedan en GPS-sändare på hennes halsband när hon skulle få börja vara ute, så att jag kunde hålla koll på var hon var om hon försvann. Men ganska snart blev det ganska tydligt att hon inte tog sig några större vändor; hon hökk sig mest runt huset och under huset och en vända bort till grannen då och då – och alltid kommer hon tillbaka. Så det tunga GPS-halsbandet lades av, och nu tänker jag inte ens på att hon egentligen är en ny-van utekatt.

Oftast är hon ute på natten, sen kommer hon in på morgonen när hundarna kissar första morgonrundan och sen sover hon som en stock hela dagen, tills hon hoppar ut från det öppna fönstret i vardagsrummet när hon tycker det är dags att gå ut igen. Svårare liv än så har hon inte här, hon heller.

Ingen nöd på henne, eller oss, med andra ord.

Och så marknade vi av oss igen!

Den här gången var det så otroligt mycket folk att kameran inte kom upp mer än till de här bilderna, men det var så som en marknad ska vara – stökigt, goda våfflor/churros och stånd fulla med saker man inte visste att man behövde. Den här gången blev det viltkorv, godisremmar, handstickad kofta och fotbollskläder (det senare till Noah som följer EM med stor entusiasm, så himla roligt). Det var i princip exakt samma utställare som i Hästveda såklart, men skit i det. Marknad är marknad.

På fredag ska vi se DC League of Superpets som har premiär, och ikväll ska vi hoppa i såndär livsfarlig trampolinpark (sist hoppade Noah så mycket att han kräktes, minns ni? haha) så varje dag är fylld med någon aktivitet, som sig bör när man har sommarlov. Och huset ska målas klart här – målar inte hela men bättrar på och tar små luckor här och där när jag hinner, och så blir det ganska mycket tillslut. Man har ju inte arbetat på ett färgbolag utan att det gett nån form av målerisnabbhet 😛

Men ja, lite sånt gör vi. Vad gör ni?

Tadaaa – där är vi!

Utanför High Chaparral, för nu var det minsann dags igen!

Vi åkte ju till HC varje år som en slags tradition, men sen skrämde tågrånet skiten ur Noah ett år så då ville han inte dit igen året efter och sen kom pandemin som ni vet och då var det ju definitivt inget HC. Men nu! Nu är man vaccinerad och ingen pratar alls om Covid längre och allt är öppet och Noah har bearbetat traumat och då kan det ju vara på sin plats med ett besök kan man tycka.

High Chaparral är ju inte en fest för mig direkt eftersom den består nästan totalt av två saker jag inte tycker så mycket om; det ena är barn och det andra är höga ljud (ja man får säga att man inte tycker om barn, jag tycker om mina egna och det räcker haha) men pojkarna älskar det och då gör man det bara. Varje år tänker jag att jag ska ha öronproppar men varje år glömmer jag det tills det är för sent. Det är det där konstanta knallpulverskjutandet ni vet?

Men bortsett från det så är det ett mysigt utflyktsmål eftersom det finns saker att g ö r a. Man kan vaska guld och man kan bli tågrånad och man kan se uppträdanden och man kan klappa djur och det finns inte en unge som inte blir överlycklig av den uppbyggda staden som är till för lek. Dock måste jag säga att det är dyrt, och jag kan förstå att det kostar massor att driva det där stället, men inträdet är ungefär samma som Tivoli om man köpt åkband för alla – men skillnaden här är att när du väl kommer in på HC så måste du betala för varje grej du gör. Det är det som känns lite sådär; på Tivoli är det en intial stor kostnad men sen kan du ha life hela dagen – här är det samma kostnad men du köper till allt. Långt ifrån alla småbarnsfamiljer som har möjligheten rent ekonomiskt åka dit, är nog det jag menar, och det är synd.

Men – High Charappal gjort för i år, mamma utsliten mentalt i två dagar efter, pojkar glada.

Summa summarum lyckad dag.