Nä, inte bara helvetsprojektet slutfördes – jag hann uppdatera flaggstångsrabatten lite!

Det mesta i den är ju perenner (rosorna, lavendeln och pionerna) och kommer varje år, men till det brukar jag varje år peta ner något som blommar fint mest bara för att fylla ut innan allt kommit igång eller för att jag hittar nåt som ser så himla vackert ut att jag inte kan låta bli.

Just nu är ju inte flaggstångsrabatten så jättesexig eftersom typ ingenting blommar – men vänta bara! Tre veckor till ungefär sen händer det, sen blommar lavendeln och sprider dofta över hela framsidan, rosorna knoppar ut och det ser bannemig ut som det blir pioner i år också. Eller är det ranunkler? Gud alltså. Att jag aldrig lär mig.

 

 

Såhär ser den ut iallafall!

Ranunkel-pionerna planterades när rabatten anlades för tre somrar sen och detta är första året de bär knoppar! Kan kanske bero på att vi eventuellt haft rådjur på besök som bitit av dom? Jag vet inte. Eller så behövde de bara tid på sig att blomma och det kan man ju förstå. Ingen press.

Nytt för i år är att jag petat ner vallmo lite här och där på grund av älskar vallmo, två plantor av nån blomma som blommar blått redan nu för att liva upp samt de där tussarna med chockrosa vaddetnuärförnåt? Jag är ledsen, jag vet att jag är värdelös på blomnamn men jag tar ju liksom bara vad som ser fint ut och läser inte på så noga. Det brukar ordna sig ändå. Och som sagt; från slutet av juni till oktober ungefär är den här rabatten LJUVLIG och det kan man kanske tycka är trist att den vara så kort, men då ska man komma ihåg att vi ju är här mest under juli och augusti. Då är det inte så noga vad som kommer i april, och i maj och juni petar jag ju ändå ner ettåriga växter som får ståta i väntan på det andra. Därför.

Ett stycke flaggrabatt alltså!

Älskar’t.

 

 

 

 

 

Gud, ser ni?

En så sorglig syn.

Trötta, överväxta plantlådor bland grus som knappt är grus längre utan fullt av gräs och ogräs. Det är mitt egna fel, det där med ogräset – det var ju liksom inte tänkt från början att det skulle bli grus där också så när lastaren var där och hällde ut grus över uppfarten som var markdukad enligt konstens alla regler bad jag honom slänga en skopa där runt lådorna också. Jag hade inte hunnit slänga ut nån duk såklart, men tänkte att grustäcket är så tjockt ändå att det skulle hålla sig ett tag. Och det gjorde det ju förvisso; i två år höll det sig fint men nu jäklar hade det spurtat iväg och jag har med fasa stirrat på röran de senaste gångerna vi varit i Drömmen och vetat om att jag m å s t e ta mig an det. Såklart.

Men vilket helvetesprojekt.

 

 

Rosmarinen var trött efter två år, jag hade tryckt ner lite ny basilika dock (mest på måfå) och i bortre lådan fanns Sveriges absolut sorgligaste jordgubbsplantor.

Så kan man ju inte ha det.

Så jag drog till den lokala planthandeln för att skaffa moroten jag behövde för att sätta igång. Jag är sån. Ska jag göra något RIKTIGT tråkigt hjälper det med en morot att belöna sig med i slutet; och så får jag bara inte lov att börja nalla på den förrän jag är klar.

 

 

Här är min morot!

Kassar med kryddor, nya plantor, jord, grönsaker och allsköns blommor som jag inte minns namnet på.

Då blev det lite lättare, det får jag erkänna. Att sätta igång.

 

 

Tadaaa!

 

 

Jag tryckte hörlurarna i öronen, satte igång Kepler som ljudbok och spenderade sen några timmar med att rensa, slita, svära och klippa. Och fint blev det! Planteringslådorna tömdes på allt utom det som var hyfsat nytt eller mer än 80% levande efter vintern, jord luckrades upp och ny och fräsch jord fylldes på. Och när det var klart var jag så himla värd belöningen, så då planterade jag de nyinköpta plantorna andäktigt i den fräscha jorden. Pojkarna fick helt nya jordgubbsplantor och ännu en blåbärsplanta (Noah som valde), jag fick rosmarin och basilika och dill och gräslök och purjolök och salvia och citronmeliss och säkert nåt mer – och dessutom planterades Noah hemmaodlade tomater ner och det finns lite plats kvar för en planta eller två.

Så ja; helvetesprojekt, men SÅ värt när det var klart.

Måtte det nu ta minst ett år tills nästa gång, okej?

 

 

Skogen. Älskar den.

Exakt samma skog som vi bodde i när jag var liten; samma typ av mossa och vallar och granar och jag kan fortfarande minnas så tydligt hur jag som liten var ute alldeles själv i skogen bakom huset, följde vattendrag och byggde kojor. Fattar inte hur min mamma vågade låta mig? Innan mobiltelefoner och gud vet allt. Men vi barn i området var alltid ute och lekte, själva, och när det började skymma gick vi hem om inte någons mamma ropade innan att någon annans mamma sökt nån av oss. Det var ju ett helt annat klimat då, måste det ha varit? Bara tanken på att släppa Leo ut i skogen utan en aning om var han befann sig känns extremt främmande trots att det var precis så jag själv fick göra. Jag minns också att vi tältade i en kohage nånstans; jag och grannpojken, utan att vara det minsta rädda trots att det var en ganska bra bit hemifrån. Idag skulle jag dött om jag tältade så öppet, hade varit säker på att bli lemlästad och mördad och allt annat hemskt man kan föreställa sig.

Och tänk att man är så gammal, alltså? Att man minns tiden innan mobiltelefon, minns när sökaren kom, minns första gången man loggade in på internet. Minns Aftonbladets chat där man chattade med killar, spraydate, msn, sockerdricka och alla de där andra ställena man hängde på och som inte längre finns kvar. Min mailadress har jag kvar, exakt samma konto som skapades då när internet precis kom, och jag minns fortfarande hur modemet lät där hemma när det kopplade upp (man hade ju fast telefon på den tiden) och hur det bröts så fort någon ringde. Och att det var billigare på kvällarna? Minns ni? Efter 19 har jag för mig, och man betalade efter vilket område man ringde till och jag kunde allas nummer eftersom det inte fanns någon mobil som höll reda på det åt mig.

Herregud.

Ja, ja. Bäst att inte tänka på det.

Bättre att tänka på trollskogen och hur vacker den är och hur mycket den påminner mig om hur det var att vara liten.