Att åka för midsommarfirande!

Drömmen

 

Torsdag!

Och inte vilken torsdag som helst; utan torsdagen vi åker till Drömmen för midsommarhelg. Det kommer ju inte bli som det brukar; inget klassiskt midsommarfirande i år, men jag ska göra mitt bästa för att skapa en midsommar i miniformat utan spelemän, föräldrabesök och gigantisk midsommarstång. Jag tänker att man kan skapa en egen liten stång, ta fram den trådlösa högtalaren och spela Äppelbo Gånglåt, göra egen glass, fixa god mat och ha midsommar i vilket fall? Det är ju inte the real deal, men nära nog.

Noah är lycklig så länge han får vara i Drömmen, lulla runt och leta efter grodor, och Leo är lycklig så länge det bjuds på morotskaka och wifi är någotsånär stabilt, och mannen och jag är lyckliga bara vädret är fint och det är helg. Så hey; det må vara pandemi men allt går att lösa.

Nu tar vi midsommarhelg, va?

Att ha skogsäventyr.

Drömmen

 

Där står två pojkar och ser luriga ut!

Mest för att de hittat ”en hemlig plats” i skogen bakom Drömmen, och vill vara där mest hela tiden. De har ju redan byggt en koja där bakom, utforskar större områden och kommer ibland inspringande med andan i halsen och flämtar att de såg en älg! och berättar med stora gester hur älgen stått så nära och tittat på dom.

 

 

Nu går vi och kikar på det hemliga området.

 

 

Och titta!

Mitt i skogen en stor plätt med bara gräs. Och ett Spöke som inte lämnar deras sida. Hon är fantastisk på det där; henne behöver man aldrig hålla kopplad för hon går aldrig längre än en meter ifrån sina människor och vandrar tätt i dina hälar när du är ute i skogen utan att avvika det minsta. Stannar du stannar hon, och så står hon där bakom dig och väntar tills du börjar gå igen.

Så två pojkar, ett Spöke och eventuella älgar.

Det är livet här.

Att ha årets första sjödopp!

Drömmen

 

Och så var det dags för årets första sjödopp.

Ja, inte för mig – jag skyr kallt vatten – men för pojkarna. De struntar ju fullständigt i eventuella köldskador och har redan doppat sig i havet en gång, så att ta sig an en insjö var inga tveksamheter.

 

 

Först letades det skatter …

 

 

Sen kontrollerades temperaturen.

Inga problem säger Noah. Jag höll inte riktigt med.

 

 

Och johodå – visst badades det!

Medan jag satt på stranden och skakade på huvudet tog de andra tre ett regelrätt dopp. Jag KOMMER ju bada, förr eller senare, men det får liksom inte vara så det gör o n t i benen när man kliver i. Svalkande, absolut, men inte så man riskerar att tappa en lem. Det var bara den där gången på YSB med tjejerna jag tydligen kände livet i mig och bestämde mig för att bada i havet trots att det typ var höst, annars håller jag mig till sommaren och behagligare temperaturer.

Men nu är det gjort! Årets första insjöbad. För de där tre, iallafall.

Att ta vägen ner till fiskarna.

Drömmen

 

Noah har ju ärvt min fiskar-gen och säger aldrig nej till att ta vägen ner till bryggan för att fiska. Och själv har jag svårt att vara i Drömmen utan att göra just det; det är något med själva promenaden dit som sätter igång alla doft- och synminnen och kastar mig tillbaka till alla tidigare somrar som jag vandrat där och varit precis lika lycklig över att göra det som just nu. Knastrandet av grusvägen, fåglarna, hästarnas mjuka mumlande från hagen när man passerar.

 

 

Man kan ju inte gå förbi utan att stanna och säga hej, det förstår ni ju. Dessa majestätiska djur som gör mig nästan mjuk i knäna av hästlängtan, doften av varm mule och svepande svansar. Det är grannens, och han tar hand om dom som om de vore hans barn. Jag förstår honom.

Men ja, där kan ni alltså hitta oss en ledig helg i sommar. I skogen, vid en hästhage, på väg ner för att fiska.

Att ha det sötaste lilla fejs som finns.

Flickorna

 

 

Spöket.

Denna knäppa lilla fröken som nog är den mest udda hund jag haft? Ett skälvande litet stycke av kärlek och underdånighet som inte vill något annat än att vara nära, i ditt ansikte, och få värme och kärlek. Hon, som kom som ett nervvrak och skrek som om hon skulle dö när mannen försökte klappa henne de första veckorna, som nästan kröp på gräsmattan av rädsla för demoner som bara fanns i hennes huvud. Nu är hon starkare, mer kavat, inte alls sådär neurotisk och krypande. Men underdånigheten finns kvar, man får inte höja rösten – bara tala med mjuk och uppmuntrande stämma om man är en främmande, visa med hela kroppen att det inte är någon fara. Hon tycker fortfarande inte alls om män (jag undrar vad hon varit med om egentligen?) och vissa går helt okej men andra avskyr hon en livstid; vår granne i Småland hängde hon med tänderna i byxfållen på varenda gång han klev innanför grinden och det slutade hon aldrig med trots att han var där varje dag, år efter år. Medan Göran går finfint efter två besök, som om hon minns att honom tycker hon ju okej om ändå.

Annars älskar hon hårt och djupt, men bara oss. Och framförallt pojkarna; hon slår knut på sig av glädje när de kommer hem, studsar runt på bakbenen som en boll och krafsar med tassarna mot deras mage i iver att få säga hej. Mannen rullar hon ihop sig som en boll under hakan på när han ligger och försöker läsa allt om espressomaskiner eller handbromsar, och mig följer hon som en skugga – sover i mitt täcke på nätterna och får bäras ut på morgonen när hon inte alls vill gå upp.

Den äldsta i flocken, detta Spöke, men som en liten mjuk bebis i själen.

Hon kommer nog aldrig växa upp.