Torsdag!

Och inte vilken torsdag som helst; utan torsdagen vi åker till Drömmen för midsommarhelg. Det kommer ju inte bli som det brukar; inget klassiskt midsommarfirande i år, men jag ska göra mitt bästa för att skapa en midsommar i miniformat utan spelemän, föräldrabesök och gigantisk midsommarstång. Jag tänker att man kan skapa en egen liten stång, ta fram den trådlösa högtalaren och spela Äppelbo Gånglåt, göra egen glass, fixa god mat och ha midsommar i vilket fall? Det är ju inte the real deal, men nära nog.

Noah är lycklig så länge han får vara i Drömmen, lulla runt och leta efter grodor, och Leo är lycklig så länge det bjuds på morotskaka och wifi är någotsånär stabilt, och mannen och jag är lyckliga bara vädret är fint och det är helg. Så hey; det må vara pandemi men allt går att lösa.

Nu tar vi midsommarhelg, va?

 

Där står två pojkar och ser luriga ut!

Mest för att de hittat ”en hemlig plats” i skogen bakom Drömmen, och vill vara där mest hela tiden. De har ju redan byggt en koja där bakom, utforskar större områden och kommer ibland inspringande med andan i halsen och flämtar att de såg en älg! och berättar med stora gester hur älgen stått så nära och tittat på dom.

 

 

Nu går vi och kikar på det hemliga området.

 

 

Och titta!

Mitt i skogen en stor plätt med bara gräs. Och ett Spöke som inte lämnar deras sida. Hon är fantastisk på det där; henne behöver man aldrig hålla kopplad för hon går aldrig längre än en meter ifrån sina människor och vandrar tätt i dina hälar när du är ute i skogen utan att avvika det minsta. Stannar du stannar hon, och så står hon där bakom dig och väntar tills du börjar gå igen.

Så två pojkar, ett Spöke och eventuella älgar.

Det är livet här.

 

Och så var det dags för årets första sjödopp.

Ja, inte för mig – jag skyr kallt vatten – men för pojkarna. De struntar ju fullständigt i eventuella köldskador och har redan doppat sig i havet en gång, så att ta sig an en insjö var inga tveksamheter.

 

 

Först letades det skatter …

 

 

Sen kontrollerades temperaturen.

Inga problem säger Noah. Jag höll inte riktigt med.

 

 

Och johodå – visst badades det!

Medan jag satt på stranden och skakade på huvudet tog de andra tre ett regelrätt dopp. Jag KOMMER ju bada, förr eller senare, men det får liksom inte vara så det gör o n t i benen när man kliver i. Svalkande, absolut, men inte så man riskerar att tappa en lem. Det var bara den där gången på YSB med tjejerna jag tydligen kände livet i mig och bestämde mig för att bada i havet trots att det typ var höst, annars håller jag mig till sommaren och behagligare temperaturer.

Men nu är det gjort! Årets första insjöbad. För de där tre, iallafall.

 

Noah har ju ärvt min fiskar-gen och säger aldrig nej till att ta vägen ner till bryggan för att fiska. Och själv har jag svårt att vara i Drömmen utan att göra just det; det är något med själva promenaden dit som sätter igång alla doft- och synminnen och kastar mig tillbaka till alla tidigare somrar som jag vandrat där och varit precis lika lycklig över att göra det som just nu. Knastrandet av grusvägen, fåglarna, hästarnas mjuka mumlande från hagen när man passerar.

 

 

Man kan ju inte gå förbi utan att stanna och säga hej, det förstår ni ju. Dessa majestätiska djur som gör mig nästan mjuk i knäna av hästlängtan, doften av varm mule och svepande svansar. Det är grannens, och han tar hand om dom som om de vore hans barn. Jag förstår honom.

Men ja, där kan ni alltså hitta oss en ledig helg i sommar. I skogen, vid en hästhage, på väg ner för att fiska.