Igår körde vi in till Olearys för att äta en sen lunch och vinna över ungarna i bowling (det senare var iallafall vad vi trodde att vi skulle göra). Vädret var som bekant av den absolut tråkigaste sorten och jag blev deppig av att bara sitta i bilen och se allt regn som strilade ner.

Då är det en jäkla tur att det finns ställen med comfort food och aktiviteter.

Hur söta är inte de där två?!

Noah avgudar sin storebror, och Leo är så himla himla snäll mot honom.

Vi högg in på riktig lördagsmat som sig bör, och med ens kändes det mycket mindre deppigt. Nån annan som blir hangry? Jag är inte alls särskilt trevlig när jag är hungrig, men efter en skål med pommes känns allt mycket bättre.

Efter maten hade vi en bana bokad!

Leo var ett sånt jäkla ess!

Och bara en enda gång råkade han släppa klotet bakåt och nästan bröt foten på mig. Ändå bra.

Den här gången gick det MYCKET bättre med Noah. Tror vi testade detta för typ 1-1,5 år sen? Då var det inte läge. Men nu fattade han grejen, plus att det där med att vänta på sin tur gick hur smidigt som helst.

Tur att det finns hjälpmedel.

Yay!

Så hur gick det då? Jadu. Leo vann storslaget, sen kom mannen och sen Noah. Så kan ni ju räkna ut själv vilket bowling-geni jag är när jag till och med förlorar mot en tre-och-ett-halvt-åring; men jag kan slå vad om att de lutade banan åt höger på ren jävelskap när det var min tur för alla klot gick i en snygg båge just dit. Men en strike fick jag! Inte för att det hjälpte i slutändan, men ändå. En strike är en strike.

Så nån Nutella-macka blev aldrig aktuellt och tur var väl det. Istället köpte vi pepparkakor och chips med oss hem, och hade sen lördagskväll med julkalendern och film.

Men bowla, alltså? Ändå en riktigt fin familjeaktivitet.

Igår begav jag mig till Malmö för att ha vinterdejt med min revisor.

Han är så himla rolig nämligen, och två gånger per år brukar vi försöka hitta på något tillsammans som inte enbart handlar om papper. Och i år tänkte jag att det kunde vara kul med en upplevelse som tack för hjälpen istället för en bok om vin eller nåt sånt, så jag hade bett honom möta mig på Djäknegatan 18 ett visst klockslag utan att berätta vad vi skulle hitta på.

Malmö var vinterpyntat och vackert.

Jag hade bokat in oss här! På Foxinabox.

Japp, jag planerade att låsa in min revisor i ett Escape Room i en timme. Kändes som något som skulle vara VÄLDIGT kul att uppleva tillsammans med honom. Vi hade Epedemic-rummet som i vanliga fall är ett Zombie-rum men som nu under december är omvandlat till ett rum där man ska förhindra en Ebola-kris i Kongo. Bokar man det rummet stödjer man nämligen också Läkare Utan Gränser och det är en fin sak tyckte jag (och december har de reducerat pris på alla sina presentkort om du nu bor i närheten och vill låsa in någon).

Så dök han upp och såg mycket tveksam ut.

Jag hade svårt att hålla mig för skratt mest hela tiden vi hade genomgången, för jag tänkte att det här skulle gå rent åt skogen. Och sen låstes vi in i rummet i 60 minuter och hade alltså en timme på oss att lösa ebolakrisen för att rädda barnen i Kongo – och jag kan säga att en timme nog aldrig gått så fort?!

Jag hade aldrig gjort nån form av Escape Room tidigare, och för er som inte heller har det kan jag berätta att varje rum har liksom ett ”tema” och ett uppdrag. Vi hade Epedemic vilket innebar att vi var läkare som kommit till en bas i djungeln som blivit övergiven och vårt jobb var att lösa alla ledtrådar så att vi kunde få ut vaccinet innan kylen det stod i blev för varmt och vaccinet förstört. Under hela tiden man håller på så spelas det lite djungelljud och ibland lite stressig musik på slutet, och man måste liksom jobba ihop för att lösa det. Inget fysiskt tungt eller så, men man får fasen vara kvick i huvudet för att få fram lösenord och tänka nästa steg.

Man fick inte fota där inne, men här är en pyttedel av rummet och vi när tiden gått ut. OBS på att vi faktiskt hade latexhandskar och stetoskop på oss under hela uppdraget för att förstärka känslan av att det var på riktigt.

Hur gick det då?

Alltså jag skulle säga bättre än förväntat? Vi fick en flygande start och sen fastnade vi på EN JÄKLA LEDTRÅD som vi bara inte var smarta nog att klura ut, och vi spenderade säkert 25 minuter av vår timme bara på den. Och eftersom vi båda två är såna vinnarskallar och vägrar signalera efter ledtråd, fick de tillslut ropa ut ledtrådar åt oss självmant för att vi skulle komma vidare. Så vi hade preciiiiis löst den sista ledtråden och skulle knappa in den när tiden gick ut, så vi klarade det n ä s t a n.

Men nästan räddar ingen Ebolakris som ni vet, så man får väl säga att det gick sådär. Men herreGUD vad roligt det var! På vägen därifrån sa min revisor Alltså Emma, att du var så smart kunde jag aldrig tro!

Hahahahaha.

Tack så mycket, sa jag.

Och när jag kom hem med tåget såg det ut såhär!

Snöööö! Vacker, mjuk, vit snö (som nu i och för sig är borta igen men ändå) som yrde i luften.

Och det får man väl ändå säga att en torsdag som innefattar att låsa in sin revisor iklädd latexhandskar i ett Escape Room och lite snö på det måste räknas som en riktigt bra torsdag.