Och så satt de sista glasen på plats på växthuset, med öppningsbart fönster och allt.

Jag skulle ju egentligen spraya det där växthuset hade jag tänkt, i nån slags engelskt grön, men jag orkade ärligt talat inte utan ville istället bara sätta upp precis allt så att det var redo för växter. När grönskan kommit in där kommer det bli mer ombonat i vilket fall, och då tror jag inte att bristen på det engelska gröna kommer göra mig så hemskt mycket.

Vad som är kvar nu är att göra en gång mellan odlingsplatsen och växthuset så att de binds ihop. Jag tänker samma stålkanter och grus, men eftersom jag kom på detta i efterhand så blir det till att lyfta upp två av kanterna från odlingsplatsen, såga till dom så det får plats en gång och sen även måttanpassa kanterna som ska gå från växthuset tillbaka. Det vill säga ett projekt det inte var läge att ta upp med mannen precis när han höll på med att installera ett öppningsbart fönster i växthuset (till mitt försvar får jag väl säga att jag faktiskt satte de flesta glasen själv, det var oväntat enkelt, men när man kommer upp i höjd och det ska skruvas så överlåter jag det gärna till någon som är lite stadigare på handen).

Så det blir ett projekt för en annan helg, det. Och växthuset får som sagt inga växter riktigt ännu, utan pojkarna får ta hand om de som redan finns så länge. Hur kan det ens vara så roligt att vattna? Noah skulle kunna hålla på med det i timmar; glida runt i omaka inneskor och dränka våra rabarber ute i solen.

På tal om att vattna kom jag precis på vad som mer måste göras; en utkastare! Vi har ju noll vatten på utsidan utan får hämta inne från köket eller från tunnan med sjövatten grannen så fantastiskt ställt ut till oss (bästa, bästa grannarna) och det är inte så optimalt. Men annars är det faktiskt första året vi inte har nåt JÄTTESTORT projekt som ska göras; allt är liksom fixat. Badrummet är klart, hallen målad, växthuset uppe, lekstugan framme, framsidan utgrävd och belagd med singel, fönster är kittade och målade och fasaden har fått färg. Känns nästan konstigt? Nog kommer jag hitta små saker att göra (redan nämnt några i den här texten) men det blir små saker. Lätta. Med andra ord en sommar som gärna får vara strålande och varm, så man kan spendera dagarna på stranden istället för i arbetskläder med jord upp till knäna.

Ja, lite så är status i Drömmen alltså.

Bara små projekt kvar och en önskan om värme.

Där nere, i förmiddagssol, står lekstugan och innehåller två stycken lekande pojkar även om det inte syns. Ibland öppnas dörren och någon sticker ut huvudet och säger hallå! och stänger den igen; ibland kommer båda ut och sopar verandan eller bygger upp en liten affär eller pratar med hundarna som nyfiket undrar vad som står på.

Ja, men såhär ungefär.

Och så äter man glass för det är sånt man gör när det känns som sommar.

Och så hittar man spännande små saker; som ett stort frö eller annat man kan fundera över.

Och man är barfota, för precis så varmt är det att man kan gå barfota och vilja ta av sig jackan – särskilt när vinden är stilla. Blundar man då kan man tro att det är slutet av juni och att sjön väntar på besök.

Vilka dagar, hörni!

Som man väntat.