Min skäggiga, nydruckna Haggis! Här är två inte nog, när jag pratar om hundar alltså. Fyra är ganska lagom, eller minst tre iallafall, det är liksom standard med två och uppåt när man har vinthund.
Men jag får ibland frågan om jag vill ha fler barn eller om jag är gravid (mycket frågor om det sen jag startade baka) och svaret på båda de frågorna är nej. Jag är dels för gammal nu, och då menar jag för gammal i kroppen – det var så tydligt med Noah hur sliten kroppen var, men även om jag var typ 21 och hade purfärska kotor och hud som om jag vore vakuumförpackad skulle svaret fortfarande vara nej. För det är inte bara kroppsligt, det är mentalt också. Jag som från början inte skulle ha n å g r a barn tycker det är alldeles tillräckligt för oss med två. Och jag menar inte att trampa någon på tårna när jag skriver så; jag vet att många inte KAN få barn och att man heller inte skulle kunna räkna med en tredje även om vi hade velat, men nu pratar jag under förutsättning att det gick och alltså helt hypotetiskt. Vi är klara. Jag är inte stöpt i den eviga mammaformen, det är inte jag. Och till och med mannen är klar, han som efter Buse var väldigt pepp på ännu en.
Så nej; jag varken är gravid eller önskar att vara det eller planerar att bli det. Vi är klara. Vad jag INTE är klar med är såklart hundar; jag kan inte se mig själv utan hundars sällskap om tio, femton, trettio år. Jag ska absolut inte ha fler än fyra, ni kan vara lugna, men jag kommer aldrig vara utan. Tror jag iallafall, livet och åsikterna hinner såklart ändras. Men jag kommer nog alltid ha en eller två eller tre eller fyra runt benen, långt efter att pojkarna har flyttat ut och jag börjat måla akvareller och har för mycket smycken.
Det är en gåva med barn, det är inget man ”skaffar”, men här är det färdig-givet. Två underbara, älskade pojkar är alldeles lagom och nog.
