Som om en katt inte vore nog bestämde sig Babba natten mellan lördag och söndag att leverera inte mindre än fem stycken små bebisar!

Eller ja; sex stycken föddes men en var död från start tyvärr och det är ju oftast så, dödlighetsgraden är ganska stor fram tills de är hela 3 månader så även om vi har 5 nu som fortfarande lever och ålar sig så vet man liksom aldrig. Man kan bara hålla tummarna och hoppas.

Men; fem stycken bebisar alltså, alldeles lagom till sportlovet. Där är tre kjusa och två mörka och än så länge är de ju hyfsat fula om man nu får säga så, även om de redan tagit sig i gullighetsgrad på den dryga vecka det varit ute i världen. Dag ett var de mest som nakna, hoppande insekter. Så även om de fortfarande är blinda och skuttar med hela kroppen i sitt bo efter mat, så har pälsen börjat komma fram alldeles silkeslen och man kan börja se att det ska bli små franska vädurar av det här nån gång. Och runt dag 10-14 ska de tydligen vara helt fantastiskt gulliga, så en vecka till sen lär man väl smälla av varje gång man närmar sig.

Men fem små bebisar alltså?

Lycka.

Alltså.

Noah och Bastionen? Vänner för livet.

Bastionen har ju visat sig vara typ världens bästa katt som mer än gärna blir kelad och som vill vara med på allt från gaming till tv-tittande, men att hon och Noah skulle finna varandra så intensivt det hade man kanske inte räknat med. De är mer eller mindre oskiljaktiga.

De leker tillsammans; Noah springer runt med en fladdrande fisk eller ett snöre med prassliga bollar på eller gud vet vad och skrattar så han kiknar åt Bastionens jagande, de leker kurragömma ihop, hon sover under hans tröja när han ser på YouTube i Togon, han bär henne runt som om hon vore en kung, han ger henne mat och de vilar tillsammans i soffan – hon så högt spinnande att det vibrerar i soffkuddarna. Han genuint älskar denna katt och är så mån om henne att man blir alldeles rörd. Och Spöket har börjat vänja sig nu och tycker att katten är mindre läskig (förutom när Bastionen inte kommer ihåg att Spöket knappast är på lekhumör ännu och hon gör en såndär flygande kattattack från under bordet för att sätta igång nån ball lek – Spöket blir vansinnigt äcklad/överraskad skriker av skräck och sen är det Norensk tumult några minuter innan det lugnar ner sig igen), Prosten har inte ätit upp henen ännu och Haggis – ja Haggis skiter ju i vilket. Som ni vet.

Idag strålar solen in igen och gör hemmet nästan svettigt varmt, fönster står på liten glänt och man kan nästan luras att tro att det är en aning vår.

Inte mig emot.

Det är bara av med tjocktröjan, njuta och fortsätta att förundras över hur en katt och en pojke kan älska varandra så innerligt.

Nu är det sportlov och då ska man ju hitta på saker är det tänkt.

Kunde inte ta hela veckan ledigt för att hitta på något – men däremot har pojkarna bokats in på allehanda aktiviteter, nästan en sak varje dag, för att se om det kanske finns en ny fritidsaktivitet eller hobby att bli passionerad kring. Klubbarna i Ystad var så smarta att de flesta har ”prova på” hela veckan så man kan skriva upp sina barn på en prova på-lektion på allt från pingis till amerikansk fotboll och på så sätt kanske hitta något de tycker om.

Leo har redan två aktiviteter i veckan; scouterna och så En Ljus Idé/kreativ teknik (som en slags teknisk fritidsgård kan man säga? de programmerar robotar och grejer) men Noah har inte hittat sin grej ännu. Denna veckan ska han prova på tre olika aktiviteter – och den vi gjorde idag var verkligen fullträff.

Noah har drejat!

Det fanns tyvärr inte med på listan av ”prova på”-saker i veckan, men han har sagt ett tag nu att han skulle vilja testa på det där med keramik som han kallar det, så jag googlade lite och hittade Medina Händer & Keramik som även hade barnkurser i att dreja – men eftersom ingen ny kurs var spikad ännu och man egentligen skulle vara 7 år gammal så mailade jag helt enkelt och frågade om hon kunde tänka sig att ge privatkurs till en snart sjuåring som hemskt gärna ville lära sig dreja? Och det kunde hon. Sån tur för oss.

Så två timmar idag fick Noah dreja, för första gången i sitt liv, och jag var så sjukt impad över hur fokuserad och samlad han var. Han älskade det verkligen, gjorde en skål och ett hjärta och en tillbringare och gud vet allt han hann med på sin tid, och jag är glad att jag hade bokat in en tid till nu på torsdag för han ville knappt gå därifrån.

Eliane som hade stället var så fin och pedagogisk med honom, och jag blev själv lite sugen på att börja?

Hans alldeles första verk!

Så ja; även om det inte blev nån sportlovstripp så kan man ju göra sånt här – spendera tid med att testa allt man kan komma på för att finna saker man älskar att göra och som kan bli en del av vem man är. Nu, i sitt sexåringsliv, är Noah tydligen en drejare – och det kanske håller i sig tills han är 90? Hur coolt vore inte det? Två stycken tvåtimmarstillfällen till är redan inbokade, och sen kan han fortsätta gå en gång i veckan på kursen i vår om han vill och jag ser med spänning fram emot allt vackert och Noahskapat han kommer ta med sig hem.

(Också en jävla tur att ingen sportlovstripp var inbokad för jag fick problem med visdomstanden i helgen och har haft så ont att jag nästan haft panik, får äta dunderpenicillin nu för inflammationen har liksom gått ner i halsen och dessutom gett mig en schysst pingpongboll-stor svullnad längs käkbenet – och mina visdomständer kan ingen tandläkare dra ut för de har rötter som ser ut som krokar så ska de ut är det käkkirurgen som gäller och nån jävla måtta får det va känner jag).

Men jaja.

En drejare i familjen alltså? Fantastiskt.