Häromdagen var vi alla i Malmö för att äta indiskt och strosa på stan, och jag tog inte kameran med mig pga för tung för min arm för att släpa en hel dag, så idag blir det något så ovanligt som mobilbilder på bloggen. Det får gå bra för ett inlägg, tänker jag.

Men iallafall;

vi åkte till Malmö för att det är en bra utflykt när man vill äta något gott och lite planlöst driva omkring en timme eller två när det är mellandagar. Vi startade på Indian Side (som numera heter Green Chili) på Lilla Torg, och jag åt njutningsfullt en tokstark kycklinggryta och en interiktigtsåstark räkgryta med alldeles för mycket naan; barnen åt Tandoori vilket funkar utmärkt om man är liten och ännu inte uppskattar att bränna gommen av sig.

Man måste ju fika efter maten också, så efter lite flanerande blev det fikastopp to go på EspressoHouse där man blev matad med chokladmuffins av sin storebror, trots att man egentligen hade ett alldeles eget bakverk att mumsa på.

Då kan man möjligtvis ta över storebrors muffins helt och hållet, för det är sånt man gör när man är yngst. Man kommer undan med det mesta.

(Vi hade tur med vädret kan man säga, om tur nu innefattar fyra grader och halv storm med sol, så Noah ville ha solglasögon för att slippa bli bländad och enbart mina fanns att tillgå. Så stylish).

Sen promenerade vi på gågator, besökte Granit och Zara och såna andra butiker vi inte har i Ystad.

Sen var det dags att ta tåget hem!

Tåget är såklart det bästa med hela grejen, tycker Noah. Han började tjata om att åka tåg igen så snart vi klivit av i Malmö.

Men vi hade fyndat!

Noah valde ut en mössa på Zara som prompt skulle på direkt, och ett par mycket extravaganta vantar med fluff och pärlor som var de vackraste han någonsin sett och som han även bär inomhus här hemma numera. Leo var ju (och är ju) extremt glad för accessoarer och pyntar sig med glädje – oklart om Noah kommer att komma upp i samma klass just där, men de har helt olika smak; Leo har alltid varit glad för glitter och rassel och pråliga saker medan hans lillebror verkar dra sig åt det lite mer damiga, snorkiga med lockig ullmössa, pärlor och fuskpäls.

Ja, och sen kom vi alltså hem till Ystad igen och dagens utflykt var avklarad.

Ibland krävs det så lite för att göra en dag.

Huset är tyst.

Efter en vecka med tillsammanstid, gäster, badhusbesök, bakningar, kojbyggande, film vid datorn, middagslurar och nyårsfirande ska alltså V A R D A G E N börja idag igen. Det är så det är tänkt säger man.

Det är jag inte alls med på, inte ännu.

Huset är så tomt att man kan ta på tomheten med fingertopparna, jag spelar musik för att täcka tystnaden, sätter i min nya kalender med 2018 i kalenderhållaren (ja jag kör fortfarande oldschool med fysisk kalender) och försöker skriva i min adress på första bladet men har ju inget pincettgrepp så det det blir oläsligt i vilket fall, svarar på två mail som var lite brådskande och sätter mig sen här, med er, för att skriva. Och hade väl egentligen skriva om något helt annat kanske, men tystnaden tog över så idag får det bli om den. För jag tänker att ni är fler som känner den, på olika håll. På jobbet, på väg till jobbet i bilen, hos barnen som trötta drar fötterna efter sig på väg mot skola och förskola, hos kollegorna som döljer gäspningar bakom handflatan. En del är såklart fyllda av energi och överlyckliga över att gå tillbaka till jobbet och allt kul som väntar – så har jag också känt. Men en del av er var kanske inte riktigt klara med ledigheten och familjetiden riktigt ännu.

Så jag tänker tjuva lite. För att jag är en av de lyckliga som kan. Har ju inte kunnat ta några större uppdrag i vilket fall, så idag gör jag det här sen åker jag och hämtar hem från förskola och så är det med det. Jag förlänger jullovskänslan så länge det behövs för att kännas mer okej. Har sjukgymnasten idag men där får väl barn helt enkelt hänga på – i det här läget kan vi ju i vilket fall inte göra så mycket mer än att prata och röra på armen och böja lite hit och dit, och det går lika bra med sällskap.

Detta var just en an anledningarna att jag blev egen. För att de tillfällen kroppen och själen skriker NEJ kunna möblera om lite så att livet blir mer vadderat. Med egenföretagande kommer ju en massa annat som hänger över som ett stort moln av oro, men just det här – att kunna bestämma själv, att det jag bestämmer bara drabbar mig, är det bästa. Ibland kan inte jag heller utan att konsekvenserna blir för stora såklart, och då har jag som mantra att det tar lika lång tid att vänja av som att vänja in. Alltså att har man varit ledig en vecka så tar det en vecka att skaka av sig tystnaden, ensamheten, saknaden efter annat som ligger som en blöt filt över axlarna.

Så har ni det jobbigt idag; försök tänka så.

Lika lång tid in som ut. 

Så går vi vidare tills det känns bättre igen.

Dagens låt får bli den här:

Igår firade vi in det nya året här hemma i köket!

När Noah sov middag satte jag mannen och Leo i arbete; Leo fick lägga ut duk och sätta batterier i ljusslingorna, och mannen fick klättra på stolar och snurra slingor genom halva taket. Är det nyår så är det liksom, och med min arm kan jag inte fixa allt själv. Men det blev en festlig dukning! Ljusslingor från Clas Ohlson på bord och i tak, porslin från Olsson&Jensen, guldbestick, duk (som egentligen är en gardinlängd), guldballonger, stoooora sugrör och annat blev tillsammans en nyårsdukning extra allt som markerade att idag var minsann ingen vanlig dag.

Och så en konfettikanon på det. Konfettikanon är ju så mycket fest det bara kan vara.

Vi åt lobsterrolls till förrätt, inbakad oxfilé och sötpotatispommes till huvudrätt och en swiss gjord på maränger, grädde, bitar av kladdkaka, ingefärskokta päron, glass och dulce de leche till efterrätt (ni förstår ju vad god den var) och jag drack alkoholfritt bubbel för lite extra festkänsla (riktigt bubbel gifter sig inte så bra med mina mediciner). Någon nyårsoutfit blir det inte för jag var ärligt talat klädd i typ pyjamas, det är lite så nu och så får det vara. Men det var världens bästa nyårsafton i vilket fall för barnen hade jätteroligt bland ljusslingor, konfetti, gigantiska sugrör och ballonger och när de slocknat lyckades bannemig jag och mannen hålla oss uppe till klockan 12 med hjälp av Netflix och stor beslutsamhet. Så tolvslaget hejade vi in och sen var det godnatt på två sekunder ungefär.

Och idag är det alltså första dagen på ett helt nytt år.

Välkommen, 2018. Vi är redo.

Och så blev det helt plötsligt årets sista dag.

Ett slut på ett 2017 fyllt med varma semesterminnen från både borta och hemma i Småland, resor, skratt, förlusten av en Tooka, nya möjligheter som fångades och säkert möjligheter som gick förbi. För så är ju livet; en blandning av sött och salt, en godispåse vi nog ärligt talat vandrar ganska blinda inuti och plockar vad som ligger i vår väg. Ibland har vi tur och får flera söta på rad, ibland lyckas vi bara plocka de salta. Min övertygelse är att vi inte kan påverka så jättemycket vilken karamell vi råkar ta i vår hand, men att vi kan påverka hur vi reagerar på fyndet. Hur vi hanterar det, hur vi går vidare. För det viktigaste är ju att gå vidare, att alltid fortsätta gå. Vi är inte födda för att fastna i olycka, vi är såna som vandrar och plockar vidare tills sött faller ner i vår famn igen och ger en stunds vila.

Hoppas ni får ett fantastiskt fint avslut idag, att ni tar farväl av det som tyngt er och snörar på er vandrarkängorna för att gå vidare. Att ni gläds med det som värmt och tar med er den känslan in i nästa år, fulla av tillförsikt. Och gör inga löften mer än detta; att vara snälla mot er själva. Däri ryms alla löften i vilket fall, och du är den viktigaste personen i ditt liv – utan dig kan inte resten existera. Du är motorn du måste lyssna på och ge vad den behöver. Kanske är det kanelbullar, kanske är det en tremilavandring – det spelar mindre roll. Även de små sakerna är de viktigaste.

Och när ni har det som allra mörkast och godispåsen känns trång, kom ihåg det Märta Tikkanen skrev:

sakta
men steg för steg
går det framåt

det måste man tro 

Iväg och lev i årets sista dag nu, så ses vi imorgon. 2018.

Vi kommer ta det med storm.