Det finns ju vänner till mig som syns här på bloggen då och då, och jag tänkte att några av er kanske inte vilka de är eller hur vi känner varann? Så det var dags för en recap, känner jag!
Får dela upp det lite så det inte blir så himla långt, men här kommer iallafall del ett:
NELLY! Min piratprinsessa.
Nelly är en av mina äldsta vänner; jag är inte en sån som har vänner kvar från grundskolan till exempel, nog mycket för att vi flyttade så många gånger när jag var ung (och ofta så långt) att det liksom föll sig naturligt att det dog ut – men kanske också för att jag är en sån som inte ”har plats” för så många personer i mitt liv. Jag ser mig själv lite som ett litermått; jag har själ på ungefär en liter och detta ska ges ut till folk i deciliterstorlekar. Jag tar två deciliter på att bara hålla mig själv vid någotsånär sinnes fulla bruk, familjen tar 4 deciliter – då har jag fyra kvar att dela ut. Blir det obalans är det jag som får stryka på foten och det går ett tag, men sen blir det inget bra. Är lite avundsjuk på de som verkar ha obegränsat med litrar att spilla ur; men har lärt mig att det är såhär jag funkar och vad jag behöver göra för att må bra och så är det med det.
Men iallafall. Nelly.
Jag anställde henne en gång i tiden; när jag alltid bar väst och arbetade som försäljningschef på ett kontor på kvällarna och pendlade till Helsingborg (där jag bodde) från Malmö. Jag var nog lite uttråkad i livet just då om jag ser tillbaka, fattades något. Inte visste jag då att det var Nelly jag saknade. Men där kom hon iallafall som en nyårsraket av energi och högljuddhet; hon är en sån som tar all plats i rummet och en sån som jag älskar att dela platsen med. Det gör ingenting. Hon är mycket och jag är mycket, och tillsammans är vi ännu mer – vi tar inte utrymme av VARANDRA utan skapar på något vis ännu mera rum att vistas i när vi är ihop. Jag älskar henne, älskar henne. Hon är varm och som en bulldozer men samtidigt skör och mjuk och alldeles för inkännande för hennes bästa. Jag föll för henne redan på intervjun och sen dess var det hon och jag på något vis. Hon har varit med mig på alla livets stora händelser; hon var min partner in crime när jag hade livskris, hon anordnade MANHUNT 2000-nånting när jag träffade min man, vi bodde nästan grannar med varann på Limhamn en hel sommar och gjorde nattlivet i Malmö mycket osäkert, hon var med mig när Leo föddes – och så vidare. Hon är den som gråter lika högt som hon skrattar (och det är högt, jag lovar), den som banar väg och står i skottlinjen och aldrig är längre än en axelbredd bort. Hon är en stor del av mitt liv och en nödvändighet för att mycket i mig ska fungera.
JENNY. (aka Kenny)
Jenny har Modesto, och det var så vi lärde känna varann. Hon kontaktade mig för flera år sedan när Modesto skulle starta och bad om tips och allt eftersom tiden gick och vi träffades så sa det liksom bara klick. Hon är vansinnigt rolig; en sån som sitter stilla när jag och Nelly är uppvevade och ser på oss med road blick och som sen lägger en kommentar som får oss att vrida oss av skratt. Hon bjuder på sig själv hämningslöst, det älskar jag, man kan säga ALLT till Jenny och man vet att det stannar där. Hon är som ett kassaskåp för tankar, önskningar, förbannelser – ett kassaskåp man inte ens kan öppna med sprängdeg även om man försökte. Jag har SÅ MÅNGA historier om och med den här kvinnan (som inte kommer berättas här kanske) som jag fortfarande kan gapskratta åt när de kommer upp i tanken, inte minst gällande smeknamnet Kenny – ett alterego hon kanske inte riktigt valde själv men som har fastnat. Vi kan stötta varandra i affärsfrågor och algoritmer, men sekunden efter gapskratta åt något eller prata om det djupaste inom oss utan att passera gå.
Om inte det är en vän så vet jag inte vad.
BANDITEN.
Banditen kom till Lilla Torg en kväll när jag hade kastat ut på bloggen att jag skulle dit och frågade om nån ville komma. Hon var läsare på den tiden och tyckte väl att det kändes lite märkligt, men hon dök upp och sen – tja, sen var hon en av oss. Banditen är en av de vackraste människor jag vet, och nu pratar jag om insidan (även om utsidan är en av de vackraste också). Hon är så jäkla stark, även när hon inte borde, och hennes värme går nästan att ta på även för de som inte är henne nära. Hon är den mest omtänksamma, finurliga, påhittiga lilla person jag vet – det är alltid hon som kommer med de mest kluriga av presenter, som fixar det där extra steget, som är ett stöd och värmer upp och strösslar socker på varje sekund. Hon är också en av de personer jag är mest känslig med; det är som om jag vill skydda henne från världen ibland och jag kan nästan gå i taket när hon får något hon inte förtjänar eller när jag känner att någon går längre in än vad hon är bekväm med. Det kommer nog aldrig ändras, jag kommer nog aldrig rubba på den där skölden av integritet jag själv valt att sätta upp åt henne i vissa fall och hon kommer alltid vara den personen jag vässar klorna åt – även om det såklart inte behövs. Men just hennes innerliga vänlighet triggar något i mig, jag klarar inte av att inte sätta gränser mot andra gällande henne. För jag älskar henne, och jag älskar hur vi sällan behöver säga något – ibland tittar vi bara på varann och vet att jahapp, idag är en sån dag då själen är trött och så konstaterar vi bara det, ordlöst, och går vidare med att prata om sånt som inte betyder något – sånt som ligger på ytan. För man behöver inte alltid dyka på djupet, ibland behöver man en yta och en livboj istället.
Hon är min livboj iallafall, och jag hoppas att jag är hennes.
SVÅRA LENA.
Lena har jag känt lika länge som Nelly; henne anställde jag också och vi blev snabbt basen tillsammans – hon, Nelly, jag och några till som fortfarande finns kvar och som kommer i del två. Lena är den smartaste tjej jag känner, på riktigt. Hon är allmänbildad, stark, målmedveten och tar ingen skit. I N G E N skit. Hon är en liten hydda ute på en blåsig tundra; det är bara dit man vill när det blåser riktigt jävligt och man behöver skydd. För hon backar upp, hon morrar bort, hon går till anfall och själv kan man luta sig tillbaka och värma upp sig och slappna av helt för första gången på länge. För Lena fixar biffen. Hon är en lejonhona på alla sätt tänkbara, och hon är fantastisk. Satirisk, drypande i sina kommentarer, lika snabb i tanken som hon är till skratt, en överlevare med sina egna villkor och en helt underbar kvinna att ha i sitt liv. Hon är underhållande till den grad att man kippar efter luft, men är samtidigt en sköld som aldrig sviker – det finaste med henne är att jag VET att hon till 110% skulle vara där, handgripligen och med en utrymningsplan, om det gick åt helvete. För det är sån hon är. En scout för livet på något vis, en som kanske inte kommer sitta och hålla din hand när du är ledsen, men som kommer ha en färdig plan och en lösning och handfasta reaktioner och se till att du på det sättet går från ledsen till det du behöver vara. En stadigt flytande, aldrig ruckande, flotte i de vildaste av vatten. Vad mer kan man begära? Inget.
Och det var del ett av mina vänner; fyra kvinnor jag håller nära.
Fortsättning följer för er som önskar,
