Och så är hon hemma!

Vid tre stod jag helt enkelt inte ut längre och ringde, trots att de skulle ringa, och då var hon precis klar. Operationen var lite meckigare än förväntat med en knöl som var intrasslad bland ledband och annat – men veterinären hoppades att det var en fettknöl och nu är den iallafall borta och ivägskickad på analys och så får vi se helt enkelt.

Stackaren har ont och har precis fått Alvedon (ja hon har fått det ordinerat, ni kan vara lugna, jag medicinerar inte vind för våg) och nu ligger hon här och piper och är sådär trött och rufsig att det liksom riktigt syns vilken jobbig dag hon haft, och nu ska hon få vila bland duntäcken igen och förhoppningsvis repa sig fort.

Men hon är hemma, min älskade, och vid liv. Det är det viktigaste.

BLÄ nu har jag lämnat in gamla Tant på operation. Usch.

Det kommer säkert gå hur bra som helst, det vet jag, men jag tycker inte om det ändå. Hon är tio år och borde inte behöva sövas, hon borde mest få ligga i duntäcken och äta grisöron och snarka. Men samtidigt kan hon ju inte ha konstiga knölar som trycker mot leder och annat, så det här var nödvändigt och att ligga i duntäcken och äta grisöron får hon helt enkelt göra lite extra mycket under konvalescensen tänker jag. Har inte bokat in nånting som måste ske utanför huset resten av veckan, så att jag kan vara här och pyssla om henne. Det tar ju längre tid att läka när man är tio år och hund, saker och ting går långsammare. Då måste man få den tiden.

I eftermiddag får hon hämtas hem och tills dess ska jag försöka tänka på precis allting annat än att hon sövs och ska skäras i och allt det där. Bara fokusera på jobb och annat, tills de ringer och säger varsågod till att hämta och jag kan ila dit.

Lilla Tanten.

Snart är hon hemma igen.