Foto: Mikael Roos

 
 

Ni minns inlägget jag skrev om fördomar?

Tack för alla svar, förresten. Så himla roligt att få läsa om vilka fördomar folk har om er. Som jag skrev så tänkte jag ju undersöka vilka fördomar k v i n n o r oftast har om mig, så jag vände mig till mina vänner och frågade vilka fördomar hade du om mig när vi först träffades? Såna som visade sig vara sanna eller inte sanna? och bad dom skriva något kort som jag bara kunde kopiera och klistra in. Och det visade sig att iallafall en sak var gemensamt för många.

Såhär svarade alltså mina vänner. Jag bjuder på dom här. Så får ni veta, av de som känner mig på riktigt, hur jag egentligen är.

*

Svåra Lena och Mathilda, direkt från facebookchatten:

Svåra Lena: Jag var så jävla rädd för dig i början. Du var ju svinsnygg dyr proffschef, och jag trodde att du var kall och snobbig. Det gick över rätt fort hahaha. Det handlade mycket om att jag tyckte vi var helt motsatta (piercings eller Burberry liksom). Vi skulle ju ALDRIG komma överens. Fan vad ytligt av mig btw.

Mathilda: Jag trodde att du var superbossig för du gick med så bestämda steg över kontoret. Och kanske nödvändigtvis inte in a good way! Lite så mean boss.

Jag: Dör.

Mathilda: Och jag vidhåller nog att du är bossig fast på ett bra sätt. Du tar tag i saker och det gillar jag som fan.

Jag: Tunga steg kan ju iofs ha berott på att jag vägde 95 kilo. (<- jag var gravid)

Svåra Lena: Du är väldigt rak och plötslig hahaha

Mathilda: Mycket rak och plötslig!

Svåra Lena: ”Du är folkpartist” som öppninsreplik liksom

Jag: Det var väl kul?

Svåra Lena: JA! Men man hajar till. 

 
 

 
 

Nicole (Banditen):

Jag var tvungen att gå tillbaka i bloggen till innan vi kände varann och försöka komma ihåg vad jag hade för bild av dig Då. Jag tror att du redan första halvtimmen på lillatorg den där augustilördagen hade rasat varenda fördom jag ev hade om dig. Den största fördomen var nog ändå den klassiska blogg-fördomen; att du alltid bar en genomtänkt outfit, hade ett pedantiskt skött hem och hade ett klanderfritt liv i största allmänhet. Nu vet jag att du ofta(st) hasar runt i mannens trasiga gamla långkalsonger med håret i en rufsig knut på huvudet. Och att hemmet inte alltid är så klanderfritt som de vackra bilderna på bloggen visar -även hos dig har spegeln märken efter små barnhänder eller blöta, nyfikna nosar. Men det jag förväntade mig att möta den där dagen på lilla torg och som faktiskt stämde var nog framförallt den varma och snälla person jag hade fått uppfattningen om att du var via bloggen. Och din humor, men jag kunde väl aldrig ana att ditt förlossningsbrev som jag frustskrattat åt hemma i soffan bara var en hundradel av hur rolig du faktiskt är irl.

Modesto-Jenny:

”Bloggar som jobb? Skaffa ett riktigt jobb!” Lite så kan jag erkänna att jag nog tänkte. Jag kan dock säga att jag har ändrat mig liiite i det uttalandet;) Det är ett så otroligt svårt jobb, och det ska komma ut/produceras något varje dag. Du är dock grym på ditt jobb för du har skillsen att kunna skriva på ett otroligt bra sätt och samtidigt ta grymma bilder!
Jag kunde/kan inte heller i min vildaste fantasi förstå hur mycket skit ni bloggare får ta i form av elaka kommentarer mm. Jag som polis får ju utstå mindre elaka kommentarer en natt på stureplan än ni får i kommentarsfältet. Skillnaden är ju bara att jag hängde av mig en uniform och därmed också lättare kunde skaka av mig såna dumheter. All styrka till dig och ditt yrke:)

Sen till dig som person, hur fan kan man äta så många Twix och fortfarande vara stl 34-36? Trodde allvarligt du blev sondmatad innan jag träffade dig.

Sen trodde jag faktiskt att du skulle vara en mer lugn person och kanske lika smidig på att prata som du är på att skriva. Men ett o annat olämpligt lämnar ju den truten…..men på ett roligt sätt.

 
 

 
 

Nelly skrev världens uppsats <3

Mitt första möte med Emma var någon gång under tidigt 2000-tal. Jag var nyss hemkommen efter en tid i London och var på jakt efter ett nytt jobb och behövde det snabbt.

Jag sökte mig till callcenterbranschen som jag arbetat inom tidigare, eftersom att det var ett yrke som man snabbt fick jobb inom och dessutom gav ganska bra betalt för någon som mig som älskar att prata och gillar att avancera fort. Efter en första intervju på ett konkurrerande bolag fick jag snabbt tid för en intervju på företaget där Emma då arbetade. Jag hade sökt heltidstjänster med fast ingångslön och skulle arbeta mot företag.

Väl på plats möttes jag av en vägg av ljud och folk som stor och frustade på sina arbetsplatser samtidigt som dom gestikulerade vilt med headset på huvudet. Tänk Wolf of Wall street. Jag möts i dörren av en liten, späd, mörkhårig tjej i välstruken skjorta och väst. Hon spände ögonen in mig och förde in mig i ett konferensrum och satte sig mitt emot mig med ett block i handen och med pennan i högsta hugg.

Mitt första intryck av Emma kan bara beskrivas med ett ord; Livsfarlig!

Jag är en person som sällan blir nervös, men Emma lyckades skaka om mig rejält. Jag var livrädd för denna lilla späda sparv som satt på andra sidan bordet, som efter varje knivig fråga antecknade febrilt i sitt block. Hon svarade kort och snabbt. Hon berättade om jobbet, att det enbart var kvällar och helger och lönen var enbart provisionsbaserad. Något som jag försiktigt antydde att jag ej sett i annonsen när jag sökte jobbet. Det visade sig senare att Emma sett mig och snabbt bestämt sig för att jag skulle bli en del av hennes team, och tog intervjun från hennes kollega som ansvarade för gruppen jag sökt jobb hos.

Innan vi skildes åt sa jag att jag samma dag varit på en annan intervju där dom erbjöd vad jag sökte och att jag väntar på ett besked från dom under dagen. ”Det blir ingenting med det, du börjar här imorgon!” svarade Emma snabbt med en allvarlig min som sedan gick över till ett brett leende. Och ja, hur ska man kunna säga nej till någon som redan bestämt åt en. Jag förstod att denna livsfarliga sparv inte skulle finna sig i att jag tackade nej , så jag dök snällt upp dagen efter – och resten är historia.

Mina fördomar jag haft, som jag tror att jag delar med många är att Emma kan av andra uppfattas som dryg. Detta mycket pågrund av hennes resting bitch face, hennes enorma självsäkerhet , tro på sig själv och sin sarkastiska jargong. Emma visar ibland i bloggen hur rolig hon är, men jag tror att man har svårt att förstå hur hysteriskt rolig hon faktiskt är. Det finns ingen som får mig att skratta tills tårarna rinner och det enda man får ut mellan skratten är ”snälla sluta, jag kommer kissa på mig!” .

Hon är oerhört mån om sitt yttre och kan därför uppfattas som ytlig, och även om det är en sida av henne, så är den direkta motsatsen med förstora mjukisbyxor med otvättat hår och målarfärg ända upp till armbågarna lika stor del av henne. Hon gillar vackra saker och unnar sig, hon har vuxit upp med både silversked och hagelbössa så vid första anblick kan hon verka snobbig – men kan lika mycket om skaldjursplatåer som om var man hittar dom bästa kantarellerna i skogen.

Emma går sin egen väg och är oerhört målinriktad. Det kan sticka i ögonen på andra att hon aldrig kan verka misslyckad med något, men så är inte fallet. Emma är bäst på allt hon tar för sig, men hon skulle aldrig heller få för sig att göra något hon inte är bra på eller har talang för. Så även om hon kan verka galet impulsiv så är hon väldigt medveten och beräknande. Många som träffar Emma blir hänförda av hennes enorma energi och många förstår inte hur hon orkar var så på hugget hela tiden och kan därför tro att det är en fasad. Men för alla gånger som Emma har varit festens medelpunkt med mig , hållit föredrag och låda så vet jag att hon i någon dag efter det måste få vara ifred och för sig själv för att ta igen sig. Så jo Emma är precis så intensiv och snabb hela tiden, men inte utan att även hon måste ta igen sig.

Emma är min bästa vän, mitt största fan och min vapendragare och jag är så lycklig att få gå genom livet med henne vid min sida.

 
 

 
 

Och så säger alltså några av mina vänner om deras tidigaste fördomar, och lite hur jag e g e n t l i g e n är. Gemensamt, som jag själv tyckte var lite spännande, var att de som träffat mig för första gången i en yrkessituation har varit rädda för mig? Så tydligen turstrålar jag nån form av skräckinjagande, livsfarlig aura (inklusive bestämda steg) när jag jobbar. Något jag själv inte varit det blekaste medveten om.

Fråga era vänner, vetja! Så himla spännande att få reda på hur man uppfattades i d e r as ögon när det begav sig.