Ibland händer liksom bara livet tycker jag, utan att man stannar upp och reflekterar över det. Vad man gör nu, vad man ser fram emot att göra, drömmar och förväntningar. Såna saker. Så lätt att man bara ”lever” och sen var det inte mer med det.

Men så vill man kanske inte ha det hela tiden?

Inte jag, iallafall. Jag vill gärna njuta av att längta också, att vara glad över saker som jag VET ska hända och drömma om saker som jag hoppas ska hända men inte vet ännu.

 

 

Så, såhär ser det ut någon månad fram. Saker jag ser fram emot och längtar efter, eller sånt jag hoppas ska ske:

MARS

• Imorgon har jag ansiktsbehandling. DET längtar jag efter! Det har blivit så himla viktigt för mig med den där lilla stunden som bara är för mig och ingen annan.
• På lördag träffas vi en hel klunga tjejer i Malmö hemma hos Frida för att få tarotkort lagda. Tarotkorten är bara en bonus känner jag, mest ser jag fram emot att få träffa alla igen.
• Den 28:e ska jag föreläsa här i Ystad på en kväll som några butiker har arrangerat. Butikerna här är väldigt duktiga på att dra ihop event någon gång per år med modevisning, skönhet, tävlingar med mera och nu ska jag alltså vara med som en del av en sån kväll. Det ska bli riktigt kul att få prata framför folk här där jag nu bor.
• Nån gång, i vad som kanske är mars, så ska jag till Göteborg och styla och fotografera 2 kvinnor som vann en dag i en tävling som Country-Dreams hade. Det ska bli så, så, så kul!

 

 

APRIL:

• Jag hoppas intensivt att vädret kommer hålla i sig så att vi kan åka till Småland och öppna Drömmen för året. Jag längtar halvt ihjäl mig efter att få komma dit, känna doften, städa ut vintern och bara LEVA där. Om jag fick bestämma helt själv skulle vi bo heltid där april-september varje år. Men det blir ju lite svårt.
• Det är ganska många förfrågningar nu men jag hoppas på ett riktigt roligt samarbete jag haft dialoger om ett tag. Jag skulle få vara väldigt kreativ vilket jag älskar.
• Jag skulle SÅ gärna vilja åka en vecka någonstans där det är varmt i slutet av april tillsammans med familjen. Grekland helst såklart, men igår surfade jag även Mallis. Jag tycker att en vecka i värmen precis innan man ska in och längta efter sommar brukar vara en fantastisk idé.

 

MAJ

• Om vi inte åker i april håller jag tummarna för maj. Jag vet hur mycket Buse älskar att resa iväg och nu är Noah så stor att det skulle vara en fröjd att se hur han upplever allt. Suktar vansinnigt intensivt som ni kan höra.
• Det pratas om Paris några dagar i maj. Det kan ju vara absolut bästa månaden, förutom möjligtvis april, att åka tillbaka till staden jag förälskat mig i.
• D r ö m m e n. Igen. Jag vill spendera så mycket tid det går där. Min själ behöver det där huset samt fiske, skog, tystnad och seg internetuppkoppling. Jag vill grilla och gå barfota och kanske blir det en såndär maj när Buse och mannen tar årets första dopp i sjön trots att det säkert är alldeles för kallt.

Och bara genom att skriva ner det så ser jag HUR MYCKET det finns att längta efter och vara glad för bara de närmaste två och en halv månaderna. Redan nu! Så lätt att bli blind för det annars, att bara tuffa på. Men där är den;

en lista att vara tacksam över.

 

Just nu går det runt en ganska rolig lista där man listar personer i serier man har haft en crush på, både som ung och som gammal. Och en sån måste man ju göra känner jag.

Så ska vi titta?

 

 

Först, självfallet, Luke Perry som Dylan McKay i Beverly Hills 90210! Herreguuuuud vad jag hade en crush på den mannen och hans svårmodigt rynkade panna. Och ja, man var väl lite influerad över lag av den serien? Jag klippte mig som Brenda och Valerie genom åren men ville alltid helst se ut som Kelly.

 

 

Ååååå minns ni Mitt Så Kallade Liv?! Världens bästa serie som kom runt 94-95 med Claire Danes i huvudrollen. Som 90-talets SKAM skulle jag säga? Äääälskade den serien, och det fanns inte en tonårstjej som inte hade en förälskelse i Jared Letos rollfigur Jordan Catalano. Jag vet inte vad det är med svårmodiga män och rynkade pannor, men det var galet oemotståndligt när man var 15.

Sen jag blev vuxen då?

 

 

Japp, ni vet att jag är väldigt väldigt väldigt svag för Mandy Patinkin. Det spelar liksom ingen roll om han är Gideon i Criminal Minds eller Saul Berenson i Homeland – jag vill bjuda hem honom på kaka veckans alla dagar. Det är något med värmen, skrattrynkorna, det genuint omtänksamma som gör det. Mandy forever, alltså.

 

 

Man får väl välja kvinnor också tycker jag, och Olivia Pope ligger högt på min lista. Smart, vacker och med en garderob att dö för, och så är ju hennes kärlekshistoria med presidenten sådär så jag blir alldeles knäsvag av romantik. Det är nog mycket den som gör det, skulle jag tro.

 

 

Jag är även lite (ganska mycket) betuttad i Jonny Lee Miller som Sherlock Holmes i Elementary! Hur kan man inte? Lite udda, lite knasig, lite obekväm rent socialt men med ett gott hjärta. Det är ju ett vinnande koncept, det vet väl alla.

 

 

Okej, det här är en ganska rubbad crush, men jag har sett en hel del fängelsedokumentärer på Netflix på sistone och jag blir helt KNÄSVAG när SERT-teamet kallas in. Det är grabbarna som tar vid när the shit hits the fan så att säga, och jag kryper ihop som en liten skolflicka och tittar storögt på dessa vi-skojar-inte-män och har en riktig mummelstund där för mig själv i soffan. Lite som när jag är gravid och är tänd på Hasse Aro. Det måste vara ett tecken på att jag är gammal eller nåt hormonellt, för riktigt okej är det inte. Dessutom är de ju inga karaktärer utan på riktigt, men de fick vara med ändå.

 

 

Monica i House of Lies! Åh jaaaa. Helt hysterisk karaktär med en attityd man hostar lite av, och så vansinnigt snygg att det inte är klokt. Vill vara henne mest hela tiden, men är ju inte alls sådär hänsynslös och rättfram.

 

 

Och så avslutningsvis: Michael Angarano i rollen som läkaren Bertie i The Knick!

Han är nog absolut högst på min lista om jag måste rangordna, tätt följd av Mandy då. Det är något med hans mjuka karaktär och hans vilja att göra allting så himla rätt som gör att jag gärna ser ett extra avsnitt. Han vill så himla väl liksom, lite som Gideon fast med en skvätt Sherlock i sig. Bedårande är nog rätt ord. Fullständigt bedårande.

Och ni?

Någon ni håller med om eller har ni någon helt annan?

Berätta!