Något jag försöker är att ALLTID utvecklas. Inte stagnera. Testa saker jag inte testat förut – skit samma om det är mode, hudvård, mental träning, på arbetet eller privat. Jag vill lära, fortfarande, och inte fastna.

Och här kommer lite saker jag har lärt mig senaste året:

• Tydligen gillar jag fotboll. Mycket. Och tydligen har jag blivit MFF:are. Vid 40 års ålder. Det blir så när man arbetar på ett kontor med ett femtontal 25-åriga grabbar som alla brinner för MFF; det blir liksom oundvikligt att man tillslut dras med. Så nu är jag på nivån där både jag och Noah har egna tröjor (ja – jag älskar Colak), där vi vill gå och se en match på riktigt på stadion och där jag kommer tillbaka till kontoret och ropar saker som ”ge Birma lite kolhydrater för helvete! och köp Colak NU! Och kan nån  s n ä l l a tala om för tränaren att freaking klä på sig; man FÅR inte komma till champions league i pyjamas!”. Jag kan n a m n e n på spelare, jag säger saker som ”vad är startelvan?” och jag ställer larm för att komma ihåg matcher. Har till och med suttit på ett bröligt Kings Head tillsammans med vad som nog kan klassas som huliganer, i officiell matchtröja, och sjungit sånger. Så kan det gå.
• Jag hatar mascara. Jag vill aldrig ha mascara på mig någonsin mer. Har inte haft mascara sen pandemin började och planerar att fortsätta så – istället färgar jag bryn och fransar. PALLAR inte skiten. Kanske drar jag på litegrann om jag ska ut nån gång men annars nej – vågar. vägra. mascara.
• Att lyssna på riktigt aggressiv motivations-tal på morgonen, från det att jag går upp tills dess att jag kommer in på kontoret. Det får mig igång, får hjärnan på rätt spår och får mig att känna att jag kan ta över världen. De dagarna jag blivit RIKTIGT upp i varm snubblar jag sen in på kontoret och står i en kvart på ett morgonmöte och bubblar av passion och gastar åt mitt stackars folk att we don’t stop when we are tired – we stop when we are done! (Tack och lov svarar de bra på sånt här; mitt hittills bästa morgonmöte är tydligen det när jag varvade Wolf of Wall Street med Boiler Room och skrek olämpliga ord, dunkade näven i bordet och drog hela talet i nån slags märklig mix som sen fick alla att gå ut och göra sin bästa dag någonsin – möjligtvis av PTSD dock).
• Jag har lärt mig att veta när det är dags att bromsa arbetsmässigt och säga åt andra att det inte är läge. Jag är så passionerad i vad jag gör att jag också blir passionerat arg ibland, och då kan jag säga att nu måste jag ta en liten time out tills jag kan leka fint med andra igen, och så respekteras det. Världens bästa chef har jag.
• Jag har lärt mig att jag MÅSTE komma ut. Efter att ha arbetat hemifrån så länge vet jag nu att jag MÅSTE lämna hemmet minst 3 dagar i veckan för att inte bli koko. Jag behöver klä på mig, jag behöver få vara social, jag behöver studsa energin mot och av människor.
• Jag behöver få vara fåfäng ibland, när det behövs. Med fåfäng menar jag att jag behöver få klä på mig, fixa håret, ta en massage, färga utväxten, fixa naglarna. De sakerna måste ske återkommande, jag trivs inte annars. Även om det är ovärldsliga saker är de viktiga – eller just därför. Och ju stökigare det är inombords desto mjukare och mer städat och ”lyxigt” behöver jag det utanför. När jag är i balans kan jag ha det stökigt och sådär, men är jag stressad eller i obalans vill jag ha det rent, organiserat och väldoftande.
• Jag är en bättre strateg än jag trodde jag var. Jag har alltid satt mig själv som en ”fixare” och det är fortfarande det jag gör bäst – men jag är en bättre strateg än jag gett mig själv credd för. Så heja mig!
• Och jag försöker fundera, varje dag, på det Steve Jobs sa:

  When I was 17, I read a quote that went something like, “If you live each day as if it were your last, someday you’ll most certainly be right.” It made an impression on me… and since then, for the past 33 years I have looked in the mirror every morning and asked myself, “If today were the last day of my life, would I want to do what I’m about to do today.”

  And whenever the answer has been, “no” for too many days in a row, I know I need to change something. Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life.

  Because almost everything: all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure… these things just fall away in the face of death… leaving only what is truly important.

  Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked; there is no reason not to follow your heart.

  No one wants to die.

  Even people who want to go to Heaven don’t want to die to get there. And yet, death is the destination we all share. No one has ever escaped it. And that is as it should be, because death is very likely the single best invention of life. It’s life’s change agent. It clears out the old to make way for the new.

  Right now, the new is you, but someday not to long from now you will gradually become the old and be cleared away. Sorry to be so dramatic, but it’s quite true.

  Your time is limited; so don’t waste it living someone else’s life.

  Just det kan vi nog alla ta med oss lite av. Jag försöker tänka på det, varje dag, och agera därefter.

  Men ja – man kan alltså fortfarande lära sig saker? Göra nytt, kunna nytt, upptäcka nytt.

  Fantastiskt grej, ändå.