Jodå, Tooka var mycket nöjd med att komma fram till Drömmen och få spendera en helg där – även om det kanske inte syns. Hon älskar ju det där stället, precis som vi andra, och hon sprang som en galning i trädgården med sin extraflock (Tage, Lisa och Olle ni vet) och det är en syn att ha sju stycken glada hundar i full galopp runt huset.

Magiskt.

 
 

 
 

Och båten var med!

En Askeladden som var smidig att transportera och som hade en elmotor som det inte hördes ett knyst av – man bara gled fram ljudlöst över vattnet.

 
 

 

 
 

Och så har det dukats upp på de vindpinade utemöblerna och ätits ute;

sommaren har dröjt sig kvar och gjort kvällstemperaturerna behagliga och i fredags satt vi ute länge länge och åt och pratade.

 
 

 
 

Långt efter det hade börjat mörkna.

Det har helt enkelt varit vansinnigt sköna dagar som i vanlig ordning gärna hade fått vara en vecka eller så istället för bara en helg. Men nu är vi hemma igen och Buse ligger i vår säng här bredvid mig och dricker iskall juice och har ont i halsen, så det blir vab imorgon för min del (med lite pusslande dock, Noah ska till tandläkaren på morgonen).

Men;

fulltankade av allt en själ kan behöva inför en ny vecka. Det är vi.

 

 

 
 

Framme!

Jag vill skriva hemma, för det är lite så det känns. Drömmen ÄR hemma på många sätt som ni redan förstått, och det är underbart att vakna upp till en hel orörd dag här som vi ska fylla med sånt som är bra för själen.

Och javisst – det blev en förändring hos frisören som ni kan se. Jag har numera en ginger lob (kortare bak och längre fram) och det känns alldeles precis som jag ville ha hösthåret, med den perfekta, neutrala rödaorangea färgen som är varm utan att vara för mustig. Emelie hon kan minsann (Goodhair).

 
 

 

 
 

Och de här bilderna tog jag åt Jenny igår –

jag sa på inköpet i Köpenhamn i våras att åh den här ska fotas i skogen! när jag fick på mig den här capen från Barbour och blev förälskad. Och nu har den alltså kommit till butik och jag fick fota den, och nu vill jag helst inte alls skicka tillbaka den (finns här och är av en ull- och cashmereblandning och alldeles fasligt ljuvlig, min mamma slet även hon åt sig den med lystna ögon när den kom fram ur väskan). Och fina Haggis som växer så det knakar.

Men iallafall;

nu är vi här och är vakna tidigt och jag och mamma ska strax vandra ner till sjön för att kasta efter lite gädda (jag har hittat ett superställe för just gädda) och sen blir det kantarell-letning och en tur med båten innan det blir kväll och vi drar oss in och tänder brasan och sätter igång en film och äter chips så det knastrar i huvudet.

Det är livet, det här.