Det är ju som sagt inte bara vi som har sommarlov, även flickorna njuter av skogsluften och ledigheten.
Jag har sagt det förr; det märks S Å tydligt att de trivs här, Tooka som annars alltid är surmulen (hon är född sån, en riktig pessimist) får något som kan liknas vid lycka i svansen och går med fjäderlatta steg och får ett stort saluki-leende när hon sprungit en runda över stockarna. Spöket är å andra sidan alltid glad men är lite mindre ängslig här och vågar sig på nya saker, och Tant som konstant är bubbelgumsrosa i sinnet blir om möjligt ännu mer hund och flamsig av skogsluften. Och Haggis, som vi får bära ner för trappan varje morgon, ligger utslagen allt som oftast och snarkar så det hörs genom två rum.
Så det är inte bara vi som lever upp, varvar ner, tar dagen som den kommer.
På onsdag ska jag hem för två dagar, jag har ett bröllop på torsdag i Simrishamn, men sen bär det såklart hit igen för en sista vecka ungefär innan vi får stanna i Skåne – jag har lite åtaganden den sista veckan som inte kan skötas från skogen, men det känns ganska okej ändå. Jag har fått sammanhängande Drömmen-tid för att klara mig med att bara spendera helger här i höst.
Och än så länge;
bara måndag.
