emmaNo Comments

Att försöka väcka hjärnan.

Livet

 

Köpenhamn ja.

En veckas ”på riktigt” semester – sen pang bom Köpenhamn och speed i 110 och möten där jag gestikulerar och studsar så mycket energi jag bara kan, nyanställningar, människor, energier. Trodde fan jag skulle dö där runt klockan 14 på måndagen, min hjärna var i chock och kroppen förstod inte alls vad som hände. Snubblade tillbaka till hotellet rakt över gatan när arbetsdagen var slut, lindade in mig i ett täcke och stirrade tomt framför mig på skärmen som visade ett avsnitt CSI. Totalt medtagen, haha.

Tisdagen verkade kroppen mer hänga med på, hjärnan vaknade till som ja just det! det är sånt här vi gör! och energin hann med på ett helt annat sätt, och på onsdagen var jag mitt vanliga jag igen och lämnade Köpenhamn med en riktigt jäkla bra känsla i magen. Det sker så himla mycket spännande saker nu och magkänslan säger att det är prick rätt, den väg vi tar och vart vi är på väg. Jag blir liksom alldeles varmlycklig när jag hör människor skratta, när jag känner vågorna av energi från andra, när allting mobiliseras på något vis. Med hjärta, det är det viktigaste för mig.När jag märker att folk mår bra, att det spirar och gror. Då kan jag köra på hur mycket som helst.

Och när är en vecka avklarad! Jag överlevde. En rivstart men jag hann ikapp och nu är det bara fortsätta att ta vågen, åka med, känna av.

Fy fasiken vad det kan vara roligt att jobba.

emma12 Comments

Att ha varit på vift.

Livet

 

Nä, det gick inte längre.

Vi drog till Mallorca en vecka.

En vecka fylld med mjuk värme, badkarsvarmt hav, tid i skuggan och två pojkar som badade från de klev upp tills de stupade i säng. Jag har varit sömnig non stop; tar det som ett tecken på att jag gått ner i varv – gäspat stort under dagarna och varit beredd att somna klockan sju på kvällen om det nu hade varit socialt acceptabelt. Detta var första veckan på snart två år som jag inte öppnat arbetsdatorn EN ENDA GÅNG. Inte en enda! Annars har jag, varje dag, sen november förrförra året öppnat den minst en gång. Klart det tär. Klart man får vara sömnig då.

Så sorry för några dagars längre tystnad här, men jag var upptagen med att varva ner, komma ikapp, hämta mig – småslumra under segelduk och dyka med cyklop bredvid pojkarna på jakt efter snäckor och fiskar och annat spännande.Jag uppmuntrar inte på något sätt någon att resa med att skriva det här, men det restes efter konstens alla regler – vaccin och covidtest och hälsodeklaration till spanska myndigheten och munskydd (HERREGUD vad man använder munskydd i spanien vs hemma?! Vi är verkligen inte vana, men helt klart varit mer skyddad under den veckan än på gågatan i Malmö till exempel) och jag vet att någon av er säkert blir jättearg på mig nu  men då får det så vara. Vi reste. Vi valde. Och vi valde en vecka med medelhavet för första gången på flera år.

I helgen kom vi tillbaka och sen rivstartade jag med att starta arbetsveckan i Köpenhamn (nytt covidtest, om en vecka är mitt danska coronapass klart så då slipper jag det) och min hjärna fattade INGENTING den första dagen – men mer om det sen.

Ville bara säga att jag lever. Nu lite mer än innan <3

 

emma4 Comments

En liten lista om det mesta.

Livet

Hittade en lista online så nu kör vi!

HAR DU?

Alkohol i kylen
Ja det har jag. Alltid en flaska Chablis, och en vodka (den senare till Bloody Mary – jag är ju tokig i Bloody Mary).

Något husdjur:
Ja men det här vet ni ju! Tre hundar. Vanligtvis fyra. Hade det inte varit för mannen hade jag haft hela huset fullt av allehanda djur.

Puder på dig:
Absolut inte! Avskyr puder. Eller ja; jag har mineralpuder men det är ett sånt man sprayar en fuktmist på så det smälter in som en foundation. Och så kan jag borsta på ett löst settingpowder om det är något speciellt – men såndär puderdosa med en liten puff? Nope.

Några framtidsplaner:
Nä, har aldrig haft haha. Jag gör det jag trivs med nu så länge jag trivs med det, snen gör jag något annat. Om inte en engelsk trädgård räknas som en framtidsplan?

Gymkort:
Helvete heller. Tränar hemma när jag måste stärka upp för ryggen.

VEM?

Avskyr du:
Avsky är ju ett väldigt starkt ord, och jag har ju som ni vet en Nemesis-lista där bara max tre personer får befinna sig. Just nu är den listan tom. Jag fungerar såhär; antingen ÄLSKAR jag någon eller så är jag ganska likgiltig. För att avsky någon ska det gå hyfsat långt. Orkar inte ödsla energi på sånt där.

Längtar du mest efter:
Att läsa en hel bok på en dag, ostört, eller att få sätta sig i sängen, dra ner rullgardinerna, vara helt ensam och spela Stranded Deep tills jag märker att klockan är på tok för mycket och att jag borde somnat för längesen.

Stör du dig på:
Folk som är konstant missnöjda och gnäller över en situation utan att GÖRA något. Ältare. Jag är en sån fruktansvärd doer att jag blir knäpp av folk som inte förändrar det de kan om de nu är så missnöjda, jag vet att det är en dålig egenskap hos mig och att alla borde få vara på sitt sätt – men folk som tex sitter på ett jobb och klagar för sju år sen sänkte de min lön med 100 kr SJU ÅR SENARE får mig att vilja skrika. Det var sju år sen, Karen! Antingen bestämmer du dig för att du inte kan acceptera att det hände och söker dig vidare, eller så bestämmer du dig för att släppa det och göra ditt bästa så nån vill ge dig 100 spänn igen. Mellantinget existerar inte för mig.

VAD?

Gör du nu:
Jag skriver den här listan, iklädd långkalsonger med kaktusar på och dricker iskall cola.

Gör dig till en bra människa:
Jag är USA om du är i trubbel. Jag är inte den som håller dig i handen och pratar mjukt med dig; men om du är i verkligt trubbel så kan du lita på att jag är där och tar dig ur situationen och tar vilken jävla fight som helst på vägen. Och om jag bryr mig om dig då ÄLSKAR jag dig, innerligt.

Gör dig till en dålig människa:
Många saker. Selektiv med vad jag ger av mig själv, vilket såklart gör att många kan anse att jag verkar ointresserad – men jag som sagt antingen blir väldigt nära någon eller totalt oberörd. Jag är också väldigt snabb i beslut, snabb i agerande, har ett pendlande humör och ett enormt behov att vara ensam. Försvinner ibland (går under jorden liksom) och hämtar energi som ett skadat djur. Man får vara ganska tålmodig som vän eller partner för att palla med det. Negativt på jobbet är väl lite samma sak; fattar snabba beslut vilket kan vara svårt att hänga med i och går under devisen att varför göra något okej om man kan vara BÄST I VÄRLDEN?! Triggas som fasiken av att överprestera.

Vill du arbeta med:
Just nu precis det jag gör. Jag verkligen älskar det jag arbetar med, är SÅ motiverad och sporrad. Kan knappt vänta på att se vad hösten har att erbjuda.

Har du för storlek i skor:
35-37 beroende på modell.

Läser du för bok:
Som sagt; drömmer om att läsa. Har både den nye Ajvide och den nya Keppler och HAR INTE ENS STARTAT PÅ DOM ÄNNU! Tortyr.

Ska du göra nu:
Stänga datorn, ta ett bad, skrubba kroppen, lägga en ansiktsmask, rå om mig själv sådär som det är fint att göra då och då. Bra plan känner jag.

emma9 Comments

Att upptäcka att det man inte tror ska gå över, går över.

Livet

 

Har en vän som nyss förlorade sin mormor, och min första instinkt var att nästan vika mig för jag minns sorgen; hur tung och våldsam och slitande och klösande den var. Jag förlorade fotfästet när min mormor gick bort, jag kunde inte förstå hur jag någonsin skulle klara mig eftersom hon var min eviga klippa – en sån som jag önskar alla fick ha men är få förunnade. Lite samma känsla som jag tänker mig att riktigt troende har; att när vad som än man inte vill händer så har man ändå en grundtrygghet i att det blir bra för man har någon som fångar upp en? Hon var det för mig. Vad som än drabbade mig kunde jag lättare hantera det, för jag visste att om det gick riktigt åt helvete skulle hon vara där med sitt lugn och fixa det. Villkorslöst.

Så med henne förlorade jag inte bara en mormor utan också min absolut tryggaste grund. Smärtan i det trodde jag då aldrig skulle försvinna.

 

 

Men nu när detta med min vän hände slog det mig; det klöser inte längre. Inga falluckor öppnas, ingen panik kommer, sorgen vänder sig inte i bröstet med sina vassa kanter. Istället har den sorgen ersatts av något ömt och vackert, och en annan typ av trygghet. Tror det hände nånstans när Noah föddes, för jag var så övertygad om att hon var där att jag fann en annan slags lugn i det.

Kanske låter jag rubbad nu; men de där första månaderna när man är så hysteriskt rädd för att ens baby ska sluta andas på nätterna så man ligger klarvaken med harhjärta och har svårt att somna för tänk om man vaknar upp och han inte längre finns? De kvällarna när jag skulle försöka somna och veta att Noah låg i sitt rum och kunde sluta andas närsomhelst (som man har för sig) så fick jag plötsligt bilden, så tydligt, av henne. Hur hon satt där inne i hans rum, bredvid hans spjälsäng, på sin pinnstol som fanns i hennes gamla kök, med glasögonen på nästippen och läste Helsingborgs Dagblad – såg upp på mig över glasögonen och sa sov du, jag vaktar honom, prasslade till med tidningen och fortsatte läsa. Det var en så kristallklar bild, hennes närvaro liksom VAR där, att jag blev trygg i att ja, klart, mormor vaktar honom och jag kunde somna.

Jag säger inte att hon faktiskt var där, vem vet, men hon fanns i mitt huvud iallafall och var på så sätt fortfarande min trygghet trots att hon var borta – och det var vackert. Inte sorgligt, inget som gjorde ont, bara fint och varmt och gav så mycket tacksamhet.

Så jag hoppas att min vän kommer dit en dag också; när det inte längre bryter en itu utan blir något annat – något som fortfarande tröstar, lugnar, hjälper när man som mest behöver det.

Man har förlorat, men aldrig tappat bort. Försöker påminna mig själv om det så ofta det behövs.

 

 

emma2 Comments

Att fortfarande drömma om den där engelska trädgården.

Drömmen

 

 

Varje gång jag är i Drömmen kan jag inte låta bli att titta ut mot trädgården och längtansfullt drömma om en engelsk trädgård.

Bara skita i det där med gräsmatta och istället satsa på grusgångar och uppvuxet; planteringar högt och lågt, buskar och rosor och blommor och yvigheter, skapa små rum att gömma sig i, labyrinter att vandra. Särskilt nu sist när gräset var så högt; då kunde man på nåt sätt se det mer framför sig när man trampat ner stigar efter nån dag – här skulle det kunnat gå en gång, här skulle det vara pioner, här skulle rosorna få bilda en portal, här skulle det frodas.

åh.

 

 

Det hade varit LIVET att få anlägga en sådan.

Och satans dyrt såklart, och slitsamt och allt det där andra som gjort att jag inte startat ännu. Men nån gång säger jag till mig själv och jag tror på det – nån gång ska jag. Lämna baksidan som gräsmatta men låta framsidans grusuppfart leda ut i gångar och skapa den där magiska, lummiga, knasiga, spretiga trädgården som känns lite mystisk och sagolik att vistas i, där bara vi som bor där vet var allting leder. Låta det ta tiden det tar, arbeta metodiskt, men se visionen framför sig så man orkar vänta på att allt ska växa.

DET är min dröm i Drömmen.

Ett eget litet engelskt, slingrande gömställe.