Vår helg i Småland, alltså.

Har inte hunnit sätta mig och gå igenom allt förrän nu, men har så mycket bilder och att få titta igenom dom såhär någon dag efter gör att jag liksom får uppleva det igen.

Kan ni förstå hur rogivande det där är? Vandra ner till en solvarm brygga med en luft som nästan står stilla, och sätta sig ner för att meta i två timmar medan kvällssolen värmer ansiktet och benen, vila fötterna under vattenytan och bara andas. Pojkarna njuter ju av det lika mycket som jag och har extra kul kvällar fisken nappar som galningar. Jag har sagt det innan; att se dom i samma miljö som jag själv växte upp i, göra samma saker som jag gjorde som barn, det är mäktigt på något vis? Som om arvet skickas vidare, eller cirkeln sluts. Nån slags konstig stolthet i det. De tycker om det jag tyckte om, vi hör ihop, de får uppleva, vi är samma.

Och är man inte ganska präglad av hur man växte upp? Växte man upp på landet dras man väl ofta tillbaka till land igen nån gång i livet, bodde man vid hav är man hemma vid kusten, levde man i staden gör pulsen en lugn och inte stressad. Och så vidare.

Men att se sina två pojkar, sida vid sida, i en strålande svensk sommarkväll vid en insjö – det gör något med mig.

Antar att det är hjärtat som sväller lite extra,

Här.

Det här är vägen vi tar ner mot sjön.

Ni har sett den en miljon gånger och så även jag, men jag tröttnar inte. Den är lika vacker gång en miljon en.

Och detta är vad jag har längtat efter.

En mjuk sjö utan vågor, med vatten man flyter stilla i. Den där extra varma decimetern närmast ytan och det kittlande kalla om man dyker ner mot botten. Långgrunt som tusan, ingen risk att barnen går för djupt; Noah kan flyta sista biten som en kork i sina puffar och vi övar simtag varje dag – armarna så, benen så. Snart har han det. Innan sommaren är slut kommer han kunna simma, det tror jag.

Det har varit tropiskt den helgen som var; 30 grader på kvällen och sovrummet där uppe var stillastående och nästan skälvande av värmen – vi öppnade alla fönster men ingen vid fanns att ge tvärdrag så vi sov utan täcke under myggnätet med kylklampar i händerna för att få svalka. På nedanvåningen gick AC:n och höll det skönt för Haggis, hon är ju den som annars blir påverkad av värmen allra mest. Så hon fick klippas ner, få kalla handdukar över sig och sen ligga och ha det skönt där AC:n blåser som mest.

Och nu är det arbetsvecka igen, men det är okej.

Småland sitter ännu kvar i skinnet.

Här är så varmt. Och så vackert.

Får nästan panik av tanken på att imorgon måste vi lämna, för jag är inte ALLS klar med Drömmen och definitivt inte klar med värmen. Inte för att Drömmen försvinner för att vi åker hem; mer att jag inte vill ha något avbrott alls. Jag vill ha sommarlov nu, med pojkarna, och leta kopparsnok och ligga i insjön hela dagen och gå i skymningsljus tillbaka från sjön med håret ännu blött efter kvällsdoppet.

Man mår liksom bra av det här.

Igår var det rekordvarmt, insjön är alldeles lagom för att ligga kvar i efter man doppat sig utan att frysa ihjäl, vi badade i timmar sen hem och grillade och sen en runda ner för att meta och sen var det dags att bada igen. Vill maxa tiden, göra allt som går på dagarna vi har. Imorgon måste jag ju tillbaka för att starta arbetsveckan på måndag, men sen när den riktiga semestern kommer kan inget slita mig härifrån. Älskar ju det här stället. Lever upp här. Eller lever ner, snarare – blir lugnare och andas djupare.

Men den här dagen kvar! Sen snart tillbaka igen.

Den här dagen kvar.