Hundar är ju, precis som människor, olika. Olika personlighet, olika tålighet, olika förmåga att hantera situationer. Eller som en gammal vis veterinär en gång leende uttryckte det efter att ha varit på hembesök hos mig och mina två (konstigt nog förkylda) salukis på den tiden det bara var dom; ”den där kommer behöver lite extra… hjälp… när hon blir gammal” och pekade på Tooka. Menade att vissa hundar behöver lite extra omvårdnad, medicin och uppmärksamhet när de blir sjuka eller gamla och att Tooka var ett typ-exempel på en sådan. Jag höll med.
Och nu har vi alltså fyra stycken i flocken. Tant, som är stadig som en gammal ek och knappt piper ens när ena tassen är fem gånger större än normalt. Spöket som otippat nog tar allt som en riktig krigare. Tooka som mjölkar v a r j e situation som kan innebär mer omhändertagande, mer lull, mer konstaterande att det är synd om henne. Och så nu då Haggis som hands down är den mest dramatiska, utåtagerande hund jag någonsin träffat, och som gjorde denna läggning väldigt vida känd när vi var på djursjukhuset för hennes bog.
Det är inte det att hon inte hade ont, SJÄLVKLART gör det ont att bryta bogen. Tro sig fan man piper och haltar och meddelar att det här är i n t e som det ska när man slagit av en bit av bogbenet mot ett träd. Problemet är bara att med hundar som är dramatiska så VET man liksom inte om det är en livshotande skada eller om hon bara stukat ena tån – för hunden skriker lika intensivt och hjärtskärande oavsett, så när jag kommer in till sjukhuset med Haggis så säger jag till veterinären att ”alltså, jag vet inte riktigt, för hon är ju ganska… hrm… dramatisk, den här”. ”Jaså?” säger veterinären och kikar på Haggis som just då ligger utslagen och lugn på golvet av tråkig väntan. ”Ja” fortsätter jag. ”Hon har väldigt, väldigt, väldigt ont. Säger hon. Så om ni kanske har något mer… jag vet inte… något mer likt säg Tramadol? Än Alvedon? Så får ni gärna ge det. För den här hunden gör inget på Alvedon, förstår du. Morfin är nog bättre. Eller nåt sånt”. Veterinären höjde på ögonbrynen och gav mig ett torrt svar om att man delar inte ut något annat än Rimadyl (typ som Alvedon) oavsett, och det klarar sig hundar på väldigt bra när dom har ont. Okej, jaha, inte mycket sömn nu framöver tänkte jag och ryckte på axlarna.
Och så var det dags att ge Haggis sederingssprutan inför att hon skulle röntgas. Det är en spruta som sätts i lårmuskeln och jag tror nog att samtliga av mina hundar har fått en sådan vid ett eller flera tillfällen och Tant och Spöket rörde inte en min, Tooka gav till ett lågt, skälvande åååådetärsåsyndommig-pip som tjusigt matchade den teatraliska darrningen som kom samtidigt. Haggis? Nå. Det var andra bullar.
Egentligen skulle en sjuksyrra sätta sprutan, men det fanns ingen tillgänglig så den Tramadol-nekande ortopeden konstaterade att hon fick väl sätta den själv, och så lyfte vi upp Haggis på bordet. ”Nu kan det sticka till lite” sa veterinären. ”Så håll i hennes huvud du”. Jovisst tänkte jag, nu ska det bli spännande att se vad fröken Haggis tycker om det här OCH I SAMMA SEKUND som nålspetsen ens nuddade Haggis så brakade helvetet lös. Herreguuuuud, alltså. Hunden skrek, SKREK, så våldsamt att man kunde tro att veterinären höll på att stympa henne för livet, hon kastade sig handlöst mellan oss, fortfarande vilt skrikande, och nålen flög i en tjusig båge från den förvånade veterinärens hand och landade på andra sidan rummet.
”Ojdå” så ortopeden. ”Såpass”.
”Mhm” svarade jag.
Och tre (vilt skrikande) försök senare, låg Haggis utslagen och sövd på en båd och rullades in på röntgen av en ännu märkbart omskakad veterinär som bara skulle sätta en spruta och nu fått höra att hon levde.
Efter röntgen fick Haggis ännu en spruta för att vakna, och jag förde återigen på tal om dom verkligen inte hade något mer kraftfullt att ge, nu hade hon ju brutit bogen och allt. Veterinären var extremt mycket mer medgörlig den här gången ska ni veta, men vidhöll fortfarande att det är Rimadyl som ges, och att dosen med sedering även innehöll smärtstillande som skulle räcka gott och väl. ”Okeeeeej” sa jag. ”Vi får väl se”
Och mycket riktigt. När Haggis vaknat till och det var dags att röra på sig, ut från behandlingsrummet, så var showen igång igen. Herreguuuud. Okej att man har ont, men hunden gastade som om hon var döende vid varje steg och det ekade i korridorerna. Ortopeden stod, smått svettig av ljudet, i dörröppningen och ropade efter oss ”vänta lite, jag ska skicka med er några sprutor opiater ja, det blir nog bra” och kom snart skyndande med en påse full av sprutor med opiater att ge oralt vid behov. ”Du kan ju ge en när du kommer hem” sa hon. ”Och sen en var sjätte timme. Om hon inte blir för hög, det märker du”. Och så tryckte hon påsen i näven på mig och gav mig en medlidande blick. ”Tack tack” sa jag och fortsatte vandringen genom korridoren med min Garbo som framförde Den Döende Svanen inför samtliga på sjukhuset, och snart även för hela väntrummet, och när jag var ungefär halvvägs genom väntrummet och Haggis minst sagt hade allas uppmärksamhet kom ortopeden ifatt mig, la en hand på min axel och mumlade ”eller så ger du en redan nu, det blir bra. Ge en nu. Hon verkar ju ha det … lite besvärligt”.
Och så kom det sig alltså att Haggis lämnade djursjukhuset i Malmö med de tre O:na:
en påse opiater, en oscar och en omskakad ortoped.
