Bilder: Mikael Stiller

Och så är det alltså fem år sen jag vaknade på Västkusten och förundrades över att jag ens sovit någonting alls. Mannen i ett annat rum (vi delade på oss natten innan, tramsigt kanske då vi sovit alla andra nätter ihop, men det kändes ändå fint på något sätt) och alla de där vännerna som är närmast hjärtat övernattandes i husets andra rum. Och himlen! Som veckan fram till idag varit askgrå och bjudit på stormar och hårt regn, var nu ljusblå och skimrande och bar slöjmoln i horisonten.

Det var en så himla mäktig känsla, minns jag, att ligga där och se på himlen och höra hur alla mina vänner vaknade upp i rummen runtomkring och på så sätt vara alldeles omringad av kärlek. Och ha bröllopsdag.

Och så fick jag honom; han den skäggiga älskade, han som är bottenlös fast på ett bra sätt – det finns liksom ingen botten i hans tålamod, bara en djup blank sjö av lugn. Jag måste ha doftat av whiskyn jag tog nere på restaurangen sekunderna innan följet och jag vandrade backen upp till kyrkan, men om han märkte det när vi möttes där i kyrkogången så har han iallafall aldrig nämnt det; han var väl som jag upptagen av allting annat, av att hålla den andres hand som för att säga jag älskar dig jag älskar dig medan prästen pratade om saker jag inte minns och Micke viskade prosit bredvid mig och fick oss att skratta tyst med nedböjda huvuden.

För fem år sen idag gifte vi oss och det är fortfarande det bästa beslut jag fattat och jag brukar tänka på det ibland; att bland alla hundratals dumma eller galna eller impulsiva eller märkliga beslut jag må ha fattat i mitt liv så gjorde jag iallafall ett vettigt den där augustidagen på Västkusten när regnet tog en paus för oss en enda dag och lät solen lägga guld i hans hår.

Idag har vi bröllopsdag, den skäggige och jag.