Okej. Så då tänkte jag ta tag i den här förlossningsberättelsen också, innan jag glömmer bort för mycket. Det är, som sagt, en helt annan upplevelse för mig den här gången jämfört med förra – nu har jag fått uppleva både en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt, och skillnaden är som natt och dag. För mig. Och det är ju bara min upplevelse jag kan dela med mig av. (Min första förlossningsberättelse hittar du HÄR).

Vi kom alltså in i måndags. Dom sa klockan sju, men jag ville vara där i god tid så jag tvingade mannen att köra svintidigt; för kanske var det så att först på plats först fick opereras, och jag var inte sugen på att vänta längre än nödvändigt. Man är ju nervös som det är, liksom, och vill inte dra ut på det. Så vi var inne klockan halv sju och fick sätta oss i en liten soffa innan vi blev tilldelade ett rum där våra operationskläder låg framlagda på sängen. Ni är först i tur idag sa sköterskan och jag andades ut. Vet ni vem som opererar? undrade jag för hundrade gången, men nej det visste hon inte ännu. Men jag skulle hoppa i mina kläder bestående av de schyssta strumporna, klänningen med knappar fram och nån form av rock sen invänta barnmorskan som skulle komma och prata med oss och sätta kateter.

Just kateter fick jag ju även under Buses förlossning men då var jag så vansinnigt påtänd och låg och örlade om har du hittat Nemo? till den stackars barnmorskestudenten som kämpade med det där i säkert en kvart innan den satt där den skulle, så jag mindes inte riktigt hur illa det var, men det var ju inget jag såg fram emot. En slang upp i urinröret, liksom, hur ofta är man pepp på det? Men iallafall; barnmorskan som skulle vara med på snittet kom och hämtade oss och jag tyckte så mycket om henne. Medelålders, hård-men-mjuk, bestämd, fantastiskt inkännande och så dansk att jag trodde att hon var tysk. I vanlig ordning började jag prata för mycket och skämta om precis allt (en slags försvarsmekanism jag har) och vi avhandlade de märkligaste saker under tiden jag låg på britsen och väntade på att det där röret skulle köras upp på ställen dit ingen varit sen 11 oktober 2011 och dit jag inte planerade att släppa in någon igen på mycket, mycket länge. Säg nån gång när det är dags för äldreomsorg eller så.

(Det var ingen gigantisk särk man fick).

Och rakas ja! Jodå. Här skulle det rakas också. Med trimmer. Redan på inskrivningen hade dom sagt åt mig att jag absolut inte fick försöka raka själv, och jag undrade hur dom på fullaste allvar menade att det skulle gå till rent praktiskt då jag inte sett nånting under min navel sen typ december, men dom hävdade att det tydligen fanns suuperflexibla mammor som hade fixat den biffen själv och det ville dom helst undvika. Så jag fick helt enkelt finna mig i att bli rakad med trimmer (oklart hur mycket, dock, jag har inte kikat om vi säger så) av den tysk-danska barnmorskan, och sen åkte katetern fram och påbörjades.

Alltså. Det är ju inte skönt. Men det var fullt hanterbart. Och sen stod jag där med en påse kiss i handen och en slang hängande och skulle försöka förflytta mig på skonsammaste möjliga vis för att eliminera så mycket tjuvknipande som möjligt. Jag tar mitt kiss och går minns jag att jag sa, och  tyckte själv att jag var fasligt underhållande.

Och sen fick vi vagga tillbaka till rummet och vänta. Klockan 8 var det dags, och jag började bli nervös. Men så knackade det lätt och in kom Dag Wide-Swensson och doftade liljekonvaljer och segelbåt! Halleluja, liksom. Dag gästspelade ju lite på min förra förlossning (med Kanal 5 och allt det där) men att han skulle skära i mig fanns ju inte på kartan – han känns inte som typen som gör det där varje måndag längre. Visst hade jag hoppats på han med det häftiga namnet, men Dag är ju trots allt Dag och om det funkade för Zlatan så funkar det för mig.

Är här nån som ska bli mamma idag?! mullrade han entusiastisk och skakade min hand. Och pappa?! och så skakade han mannens hand. Och där försvann liksom en stor del av nervositeten; det stod en Dag i rummet och såg utsövd ut och doftade gott och mullrade och skakade hand.

Har du sovit gott? Det ser ut så, sa jag. Stadig på handen? 

Dag intygade att han sovit mycket gott och var stadig på handen; han hade tagit sig en lite whiskey innan och allt.

Bra bra, mumlade jag. Och du har gjort detta… eh… nyligen? 

Och det hade han minsann. Så skrattade han lite som en Venice Beach-version av jultomten och försvann ut i korridorerna, och nästa gång vi skulle se honom var i operationsrummet där vi skulle bli mamma och pappa för andra gången, men under helt andra former än första.

Det hade börjat.