Saker jag ser fram emot med julledigheten? En hel del. Men de allra viktigaste här:

* Bada badkar. Mycket och ofta. Har tömt Lush på lavendeldoftande badbomber och havremjölksprodukter, ska marinera mig i eteriska oljor, varmt vatten och kaffeskrubb tills jag är alldeles varm och mjuk och tung i kroppen.

* Baka. Smöriga, saffransdoftande kreationer som är så mycket jul att man nästan får en käftsmäll av doften när man öppnar ytterdörren och kliver in.

* Se på serier och julfilmer och skräckisar och true crime, gå runt i onepiece prick hela dagen och glömma bort hur man klär på sig, ha håret i tofs och slöligga mot tjocka kuddar i sängen med datorn i knäet.

* Slå in julklappar! Livets sysselsättning. Älskar att spela julmusik och sitta ute i studion på golvet och välja inslagspapper och klippa band.

* Sova. Som jag ser fram emot att sova. Dock kan jag ju inte det så bra, vaknar alltid så tidigt, men ska försöka. Ska dricka massa Berocca, dessutom, och äta apelsiner och känns hur vitaminerna bara sugs upp av kroppen.

* Ta tid för meningslösa sysselsättningar. Som att spela Playstation, surfa på Pinterest, fnissa åt memes och bläddra bland hotellbilder från ställen man hade velat besöka om inte Corona fanns.

* Och sist men inte minst; snö. Jag hoppas att vi får snö, så vi kan gå vid stranden och se Haggis få snö i skägget, klä på pojkarna overaller och bygga snögubbe. Det vill jag, mycket. Snö gör liksom sitt.

Det, allt det där, längtar jag efter.

Snart så.

Malmö anstränger sig.

Centralstationen är strösslad med julbelysning, i taket svävar gigantiska stjärnor, och utanför stationen över gatorna vajar tunga slingor klädda med granris och försöker strössla julstämning över en stad som är ganska öde och en vinter som är som ingen annan varit förr.

Här går jag varje morgon nästan, ler åt julstjärnan när jag kommer upp från rulltrappan, går man sen ut genom svängdörrarna finns det låga stenmurar med stjärnbilder på – varje stjärna är en liten ledlampa och jag kan inte låta bli att tycka det är lika vackert varje morgon jag passerar. Tycker det är fint att det finns en ansträngning, ett försök att smycka staden.

I fredags hade vi lucia på jobbet; mitt älskade folk gick all in och gjorde vad de kunde för att pigga upp både de som deltog via video och de som satt i rummet – jag stod lutad mot dörrkarmen och skrattade från hela hjärtat och kände mig sådär tacksam som man kan göra ibland trots att världen är helt förbaskat knepig just nu. Det finns annat att vara tacksam för än den frihet som just nu begränsats för oss. Som nybakta lussebullar från stenugnsbageriet, två män i lussemundering och svävande julstjärnor på centralstationen.

Ja, det är knepigt och upp-och-ner, men vi l e v e r vänner.

Och även i det här finns det vackra saker, bara vi väljer att se dom.

Och igår var det som sagt dags!

Att skaffa Årets Gran.

Ni som följt mig länge vet ju att detta är på blodigt allvar, jag är nästan som en sinnessjuk när det kommer till gran – har så otroligt höga krav både på själva granen och hur den sen blir när den är klädd. Många jular har jag suttit på golvet och gråtit av stress och frustration, det har jag tack och lov släppt de senaste åren och kan nu ha en mer avslappnad attityd till granen (eller ja; inte till granen i sig men till perfektionen i hur den blir klädd). Så det är väl ändå framsteg får man säga. Men hur själva stommen är, alltså granen, är jag fortfarande skrämmande nitisk med. Det måste ”bli rätt” liksom. Kännas rätt i magen. Rubbat, jag vet.

Så vi åkte till samma ställe som alltid och jag klev in med mitt game face på och var redo att plöja granar utav bara helvete. Brukar börja med att säga ”Jag är en såndär jobbig person” till den stackars granförsäljaren, och sen pekar jag på granar och säger ”jag vill ha en som är sådär, fast jag gillar inte toppen på den, men storleken och tjockleken är perfekt” och ”som den där fast högre” och ”som den där fast mittemellan” och ”som den fast rundare i formen”.

Har märkt att det underlättar för vem som än ska försöka dra fram granen jag vill ha om jag visuellt kan beskriva vad jag är ute efter, och igår hade jag världens mest skillade kvinna i julgransladan för hon tittade, nickade och stegade sen ut på gården, lyfte bestämt upp en liggande gran och sa ”den här kanske?” och det var en fullträff på momangen.

Halleluja!

Så in med granen i ladan, tråda in den och betala. En kvart tog det allt som allt, max. Mycket imponerad över detta.

Tadaaa!

Ett stycke gran på plats.

Och här är den, i all sin prakt!

Är den inte fantastisk? Rund och bullig och tät och jämn, precis vad jag älskar, utan för lång topp. Mmmm.

Så idag ska den kläs! Jag ska jobba undan lite, sen ska julmusiken sättas igång och allt julgranspynt dras upp från källaren och sen ska jag stå där inne i två timmar och pynta och njuta och känna julen i mig ordentligt. Så, snart får ni se hur den blev! Men här är den iallafall. Årets julgran.