Och så är det ny vecka, vilket även innebär ny graviditetsvecka för mig eftersom jag byter på måndagar. Och nu går jag alltså in i vecka 16.
Den här veckan som gått har varit riktigt jobbig för mig orolighetsmässigt. Jag har liksom känt mig… nästan precis som vanligt? Som om alla symptom bara försvunnit, även om jag inte varit lika påverkad av den här graviditeten från början så har de lilla symptomen jag haft liksom skruvats ner ännu mer och gjort mig orolig. För att något ska ha hänt igen, att något ska vara fel.
Men vi har en doppler hemma som vi skaffade när jag väntade Buse, och den har varit räddaren. När oron varit för stor och jag har varit övertygad om att nähä, nu är det något så har vi kunnat lyssna på hjärtslagens lokomotiv där inne och andas ut. Så jag vet att allt är okej där inne, hjärtat slår. Det är en lifesaver.
Om jag växer? Svårt att säga. Men jag tror det.
Nu är ju fostret ganska så stort egentligen, och då och då känner jag fladder som ännu är för otydliga för att säga att det är någon där inne som vill mig något. Men fladdret finns, buffandet. Inte varje dag, men då och då. Flyktigt och aldrig på beställning. Som med Buse har jag moderkakan (usch, det ordet alltså) i framvägg så den dämpar effektivt och gör det svårt att avgöra.
Och jag vill tack och lov fortfarande mest äta lätt, lugn mat. Som mina älskade knäckebröd med stinkosten, eller laktosfri yoghurt med tranbär, honung och banan. Jag åt vanlig först men hade en sån djävulsk halsbränna att mamma tipsade om laktosfri – och det funkade faktiskt! Med Buse vräkte jag ju i mig pasta och kebabrulle och chips och allt som var långt ifrån knäckebröd så de här är ett mycket välkommet inslag kan jag säga. Sist gick jag ju upp 35 kilo och blev Tommy Körberg. Kunde vi undvika det den här gången vore jag glad. Det var lite bökigt.
Nästa vecka är det ett litet UL hos min gyn (som fortfarande lagt dom med tre, fyra veckors mellanrum så att jag inte ska behöva vara orolig) och i december är det dags för rutinultraljudet. Och precis som förra gången kommer vi att vilja veta kön. Vi kan inte hålla oss, varken mannen eller jag, för att veta såna saker. Även om mannen redan tror att han vet vad det är efter förra gången vi var på UL.
Men iallafall.
Nu börjar vecka 16! 4 månader, alltså. Det går undan nu.
∞
Den tokmysiga koftan har jag hittat här, tröjan är en gammal luxe copenhagen och jeansen mammajeans från h&m.
