Och så har Miss Everyday valt vinnare i tävlingen! Och hon valde inte mindre än två vinnare, trots att det egentligen bara skulle vara en. De lyckliga är:
Kommentar nummer 77, Emma
och kommentar nummer 142, Maria Steffenburg.
Grattis tjejer! Ni har mail.
Åh jisses vilken slafsdag vi hade igår!
Vi stannade hemma och beställde pizza (fyra sorters ost, herregud vad gott det är) och åt för mycket och avslutade sedan med Ben&Jerrys och…
… wait for it….
Limhamnsbomber!!!
Åh, dessa ljuvliga bullar fyllda med vispad, fluffig vaniljgrädde och pudrade med kanel och socker. Man dör litegrann, så är det bara.
Det går ju inte att trycka i sig sånt snusk varje dag, men då och då är det så förbaskat gott – och jag går under devisen att ska man göra det så ska man göra det ordentligt. Då tar man allt slafs på en dag, liksom, så man verkligen kan vältra sig. Och igår var det tydligen dags.
Och imorgon – imorgon vanas bröllop. Typ det finaste man kan göra en lördag. Och den här gången behöver jag inte ens jobba utan är där som gäst, så jag har möjlighet att verkligen ta in allting. Bröllopet hålls dessutom på The Lodge så vi kommer att stanna över hela familjen och göra en miniweekend av det. Bästa.
Så det blir inget Drömmen den här helgen, men det blir en helg i kärlekens tecken. Och det slår ju faktiskt allting annat.
Alltså. Jag är så mätt just nu att jag knappt kan sitta upp.
Efter hämtpizza och Dr Phil är kroppen mer eller mindre i sömn och jag kan inte göra så mycket mer än att sitta stilla och säga phööö och andas. På ett sätt blir man ju sådär jobbigt tung i kroppen när man äter så mycket, men samtidigt är det ju så förbenat skönt. Och i frysen står en Ben&Jerrys och väntar tills ikväll. Måste bara hämta mig lite här först.
Så, det gör vi idag. Äter hämtpizza, småpratar, funderar på om vi ska se en film idag och konstaterar att det snart är helg. Och så kom jag ju på att jag borde påminna er om tävlingen (finns här) där ni kan vinna ett presentkort på 1000 kr hos Bon´A Parte. Då kan ni handla till exempel kavajen jag valde för den här bilden, eller byxorna. Och det är ju inte fy skam.
Men nu – mer torsdag! Och snart, snart helg.
Det gick bra igår! Ett möte till om någon vecka, sen vet jag nog mer. Efter en dag med småspringande inne i stan var det skönt att få komma hem och bada Buse och varva ner. Just det där kvällsbadandet är en så himla fin rutin som vi försöker hålla så ofta som möjligt.
Och rubriken är lite mer dramatisk än vad jag hade tänkt mig ser jag nu. Vad jag menar är att det märks så väl att dagarna blivit kortare. Inte sant? På morgnarna är det mörkt när vi går upp och börjar inte ljusna förrän långt senare än tidigare. Då vet man. Snart är vi där, när det är mörkt på eftermiddagarna och mörkt på morgnarna och det enda ljuset är det som kommer mitt på dagen.
Fast då får vi å andra sidan en massa andra saker. Alla dessa ljus och julgranar och julstjärnor och öppna spisar och gatubelysningar som blinkar i blåsten. Och om vi ha tur; snö. Som lägger sig och reflekterar så att ljuset uppfattas som lite, lite mer närvarande och gör det enklare att fotografera. Och! Det bästa. Det är bara en dryg månad kvar till Huseby Julmässa. Typ den vackraste julmarknaden som finns.
Så mörkret får väl komma, finns ändå inget vi kan göra åt det. Mer än att fokusera på julmässor, levande ljus och gnistrande gatubelysning.
Idag är jag lite smånervös, för jag ska in på några möten i stan – varav ett kan vara ganska avgörande för ett gigantiskt projekt. Och då får man lov att vara lite nervös minsann. På det bra sättet.
Jag har laddat hela natten genom att drömma helskumma drömmar om hur Svåra Lena och jag möts på gym som säljer medlemskap genom inplastade prislistor som berättar hur många bitar rulltårta per dag man kan äta utan problem vid de olika nivåerna. Och så har jag gått genom städer jag känner igen men aldrig varit i. Är det inte märkligt det där?! Det finns ställen som jag bara sett i mina drömmar, aldrig ”på riktigt” – ändå är de så detaljerade, och så verkliga. Jag har två såna; ett köpcentrum och en stad. Jag drömmer inte om dom ofta, kanske en gång per år, men varje gång så tänker jag i drömmen att ”här var jag ju sist också, ja” och vet exakt vilket håll jag ska gå.
Att hjärnan funkar så; att den kan återskapa platser med ett års mellanrum och inte missa några detaljer. Eller alla dessa människor man sätter ihop i en dröm, såna man inte vet om man faktiskt nån gång mött på riktigt eller bara skapat själv. Båda alternativen är ju svindlande. Att man antingen har fantasi nog att i en dröm skapa så många människor som syns i periferin ur tomma intet, eller att alla man har i en dröm är sådana man kanske bara har sett i en folksamling nån gång men aldrig registrerat att man tagit in. Att alla de man drömmer om kanske finns där ute nånstans. På riktigt. I drömmen bara fångade i den ålder och de kläder de bar när du råkade se dom. Som en slags tidskapsel i varje människas huvud.
Uj, nu blev det flummigt här på onsdagsmorgonen. Och jag har egentligen inte alls tid att sitta och filosofera över drömmar och människor och tidskapslar, utan bör äta frukost och göra mig redo för en dag inne i stan full med möten. Men ändå. Det är ju lätt att fastna i det där, inte sant?
Så. Jag hoppas att ni har sovit gott och drömt bra och att er onsdag blir precis så som ni vill ha den. (På bilderna har jag världens mysigaste kofta från Jumperfabriken som finns här, de där grenhängarna från Vintage by Fé som verkar slut och så de gamla Primebootsen från förra året).
Jag tänker iallafall försöka starta en riktigt bra onsdag… NU.
