Något av det bästa med att hösten är i antågande tycker jag är kvällarna.

Att det blir lite mörkare, att man får tillbaka den där hungern på tyngre mat som pasta och murriga viner och nybakat bröd. Och särskilt den här hösten, när vi har Drömmen. Det stället är liksom precis lika fint nu som det var i somras, och jag njuter lika mycket av rummen den här månaden som alla andra.

Sista kvällen i Drömmen innan vi åkte hem så hade vi en såndär superkväll.

Jag dukade bordet med Enjoy Candles (finns på bla Inreda.com), äpplen och kantareller och lagade sen pasta och focaccia tills det immade på rutorna.

Pastan var en gammal favorit som är superenkel; koka färskpasta och stek vitlök, chili, persilja och flingsalt i mycket olivolja. Vänd ner färskpastan i olivoljan, släng på räkor och servera sen med parmesan. Dör så gott.

Lite kvällsljus, lite sällskap och obegränsat med sitta-ner-tid. Typ det bästa som finns.

Så det är en av anledningarna till att det är okej med höst nu.

Mat och skymningsljus och lugn, och den där känslan i kroppen som bara en riktigt stor portion pasta kan ge. Och imorgon blir det upp tidigt för att flyga till Toscana så den här helgen blir det inget Drömmen, men huset finns ju kvar och hösten kommer närmre och det känns

ärligt talat

som en efterlängtad sådan.

Det var en fin helg i Drömmen.

Vi har lekt, ätit och vilat. Buse har öppnat samtliga skåpsluckor och lekt affär ute i köket, serverat oss korv och kaffe över röran. Fantasin är det inget fel på, det ska gudarna veta.

Och mat! Så mycket mat.

Just nu är jag väldigt inne på sallad med örtdressing och en himla massa olika mumsigheter i. Som räkor, tomater, ägg och lax.

SÅ gott.

Ja, och amerikanska pannkakor såklart. Till frukost varje dag, med banan och lönnsirap.

Tänk att vi har detta ställe bara två och en halv timme bort. Att det är vårt nu, att besöka så mycket vi bara vill. Jag har fortfarande svårt att förstå det ibland, det måste jag erkänna – som om hela sommaren bara var en dröm eller en dimma och att jag snart får veta att det bara var hittepå. Men jag förstår ju, såklart, att det inte är hittepå. Men känslan, ni vet. Jag antar att den bottnar i kärleken vi har till detta höga, röda, vackra hus.

Men nu är vi hemma, jag har precis bakat kanelbullar (och klämt typ sju, åtta stycken – vad är det med varma bullar som gör att man liksom inte känner att man är mätt?!) och vi ska inte göra någonting mer än att se på film och äta bullar och ladda för veckan.

Men det var en fin helg i Drömmen, som alltid. Så glad för denna tid.

Man sover så skönt i Drömmen.

Kanske är det skogsluften som gör det, som knockar oss på samma sätt som havsluften brukar göra ute på Västkusten. Eller så är det stillheten, den som lägger sig som en himla massa ro i magen. Oavsett – vi sover. Länge och djupt och med glädje.

Nu har vi en värmepump också! En stor version som snabbt värmde upp huset när vi satte igång den för att testa. En värmepump, en massa fårfällar och så nybäddat med höstiga, varmare lakan (Beach House, man måste älska de där). Och så har vi möjligtvis valt kamin också, så om några veckor hoppas vi kunna elda. Nu i början för att det är så förbenat mysigt, och sen i vinter för att det kommer vara nödvändigt – precis som i Lutande Huset.

Och vi är inte de enda som sover bra. Flickorna blir precis lika utslagna – tar sig plats i soffan med benen rakt upp och njuter av kvällssolen som kikar in med sina strålar här och där.

Så nu är vi utvilade efter helgen. Redo för en nu vecka, och framförallt; redo för en kallare höst i det där huset vi kallar Drömmen.