Den här tiden på året kan man verkligen få de där perfekta dagarna av höst.

Ni vet, när det är klar luft och hög himmel och solen värmer och påminner om sommar. Och ute i Drömmen kan man liksom njuta av dom ännu mer på något vis, eftersom naturen är så välkomnande och omsluter från alla håll och inte bara från marken.

 
 
 

 
 

 
 
 

Den sista dagen vi var där var just en sådan höstdag;

då vi kunde gå länge på små stigar och ut på bryggor och bland träd.

 
 
 

 
 
 

Jag längtar efter fler; många timmar med varmt ljus och mjuka färger. Och det kommer, det vet jag, det kommer mellan skurarna. Och imorgon kör jag nog ut till Drömmen igen, mest för att jag inte kan vänta tills nästa helg. Alls.

Men först – bloggevent!

Så hej från mig så länge. Tack för att ni finns.

 
 

 

 
 
 

Och så var jag på plats i Enköping!

Jag vet inte, men jag tycker att det är lite deprimerande att bo själv på hotell. En del människor älskar det – jag? Not so much. Jag tror det kommer från den tiden jag bodde på hotell 3-4 dagar i veckan, alltid på små orter och alltid på samma typ av rum. Man blir så trött på det livet efter ett tag, och då bytte jag jobb. Och nu, nu vill jag liksom mest vara hemma – med de jag älskar och där saker finns där jag lagt dom och där ljud är sådana man känner igen.

Men, jag är ju här på roligheter. Imorgon vankas det bloggträff och det ser jag verkligen fram emot. Och jag ska ju föreläsa, men inte om det jag är van att föreläsa om, så det är en rolig utmaning. Att tänka om och tänka nytt. Och jag hoppas att det kommer bli bra.

Så nu ska jag klocka min föreläsning så jag vet ungefär hur lång tid den tar (jag går aldrig igenom den högt innan jag står på scen, jag skriver den liksom bara och sen kommer utfyllnaden spontant på plats – men nu har jag 45 minuter på mig och vill inte dra över på tiden och förstöra för de som kommer efter) och sen ska jag krypa ner med datorn på magen och se några avsnitt av Big Love som jag fastnat i igen. Och så ska jag redigera bilder av Jämtlandshanna som jag fick äran att fotografera idag, ännu en jättefin tjej med varmt hjärta.

Så, ni som ska dit imorgon – vi ses snart. På riktigt. Och vi andra, vi ses också snart, fast här inne.

Ha en riktigt, riktigt fin fredag.

 
 

 

 
 
 

Jo jag har ju mumlat om det där hösthåret ett tag.

Jag och Böddi har varit överens om att vi måste göra något kul. Något annat. Och eftersom vi redan klippt det kortare en gång så ville vi den här gången gå åt andra hållet.

Färgen hade han ju redan fixat åt mig, som ni kan se på bilden. Han gjorde det lite ljusare den här gången, nån slags koppar/karamell/jagvetintevad som jag tycker så himla mycket om. Jag brukar ju alltid bli mörkare på hösten, men inte den här gången. Det var dags för förändring.

(På mig har jag ett par gamla jeans och en perfekt hösttröja från Second Female).

 
 
 

 
 
 

Så igår begav jag mig till Rapunzel!

De har ju öppnat i Malmö nu, vid biografen vid Davidshall typ. Jag har ju testat det där med extensions innan, för ganska länge sen, och är väl ingen som går med det hur länge som helst utan jag har dom tills det är dags att flytta upp dom, och då brukar det vara nog. Som med att göra ögonfransar; jag har det en eller två gånger under sommaren och sen brukar jag låta det vara ett litet tag.

Men nu ville jag ha långt hår att leka med och den här gången tejpversionen, eftersom jag ville slippa ”pluppar” i hårbottnen. Men det är ju det ultimata sättet att göra en stor förändring ganska snabbt, om man nu inte vill klippa sig kortare.

Och jag var redo för nåt nytt.

 
 
 

 
 

 
 
 

Väl på plats tog det inte alls särskilt lång tid. Annika (typ världens gulligaste tjej) satte i håret på ungefär två timmar, och hon lyckades blanda två färger så exakt att man liksom inte kunde se skillnad i nyansen mot mitt egna.

Och sen galopperade jag bort till Böddi igen, för att klippa in det. Det låter lite knasigt det där kanske, att dela upp det, men Böddi hade liksom redan en tanke med vad han ville göra och han är ju så van vid mitt hår. Så jag färgade hos honom, satte i på Rapunzel, och klippte sen in det hos honom igen. Det går ju bra det med.

 
 
 

 
 
 

Och tadaaaa!

Maaaaassor av hår, hur mycket som helst! Nu är ju hittepåhåret mycket ”glansigare” eller slätare än mitt riktiga, men när jag tvättat det en eller två gånger brukar det få nästan exakt samma struktur som mitt och väver då in sig bättre på något vis. Så det kommer se ännu bättre ut sen, när det fått skabba till sig lite. Och så kommer det lyfta upp sig ungefär en sex, sju centimeter tror jag när det inte är plattat så det kommer kännas kortare än nu.

Men joho, förstår ni! Nu har jag Ronja-hår igen.

Hur kul som helst.

 
 

 

 
 

 

Åh, det gick inte så bra igår.

Eller; halva dagen gick bra. Flygningen upp gick över förväntan, det var ett bra sätt för en Bandit att förflytta sig. Inte så mycket skakningar och den lilla dunsen vid landning gjorde piloten så mjuk att den knappt kändes. Så vi kom upp och tog Arlanda Express in utan några problem, och kunde sen vandra genom ett höstvackert Stockholm.

 
 
 

 
 

 
 
 

Jag och Petra hade en träff med Tailsweep (företaget som placerar alla banners på Elsas) och de bjöd sen oss alla på lunch. Otroligt gott, och Banditen var fortfarande i dräglig form där hon mumsade nån chilikyckling och fnissade på hörnet.

 
 
 

 
 
 

Ja där har ni oss.

 
 
 

 
 
 

Men sen. Sen skulle vi ut, jag och Banditen, till Djurgården och en Skördefest arrangerad av Milda, Becel, Flora & Lätta. De hade dukat upp så himla fint och stället kryllade av bloggare och människor man inte träffar så ofta. Men ett litet missöde i taxin på vägen dit (aldrig taxi, de förstår inte exakt hur försiktigt ”du MÅSTE köra försiktigt” är) så var min älskade vän helt sänkt, och mer eller mindre rasade ur taxin.

 
 
 

 
 

 
 

 
 
 

Så vad gör man?

Där stod jag på Djurgården med en Bandit som var värre än jag någonsin sett henne och kunde inte för mitt liv begripa hur tusan jag skulle få oss därifrån. Jag tänkte absolut inte stanna och mingla liksom, jag var ju tvungen att att få henne därifrån. Jag tänkte på att boka hotell, men en natt gör liksom ingen skillnad på henne, och vi behövde bara ta oss ut till flygplatsen så att hon hade en chans att komma hem. Men hur? Hon kunde absolut inte åka en vanlig taxi, hon kunde inte gå, jag kan ju inte baxa på henne på en buss, jag hade ingen bil så jag kunde köra henne själv. Och hon var riktigt jäkla dålig, stackaren. Så jag försökte få tag i varenda person jag kände till i trakterna och snart plingade telefonen av människor som försökte hjälpa till. Jenny på Modesto kollade med sina poliskollegor, Petra ringde sin bror, Tailsweep jagade kollegor, mina gamla vänner här uppe försökte få tag i en minibuss och tillslut hade Annelie (som har Inreda) fått tag i en vän som var taxichaufför och som blev insatt i problematiken och kom farande till undsättning. Han skulle från början kört oss ut till Arlanda men det blev ganska tydligt ganska snart att det där med bil skulle helt enkelt inte fungera, hur lugnt han än körde, så han fick krypa ner till Centralen istället där vi kunde hasa oss en kort sträcka till Arlanda Express som sen kunde ta oss mindre skakigt ut till flygplatsen.

Åh herregud, alltså. Denna fina, fina människa så dålig var fruktansvärt att se. Men vi kom hem, vi gjorde ju det, och det är det viktigaste. Men det kommer nog dröja många dagar innan hon är sig själv igen.

Tänk att ha det sådär. Att vara så begränsad av smärta, varje dag och utan slut.

Älskade vän. Jag fattar inte hur hon kan vara så stark.