Där, längst ute på bryggan, sitter jag och metar.

Det där är nog det absolut bästa jag vet, alla kategorier. Total tystnad, solnedgång, ett fiskespö och så jag. En chans till eftertanke och nervarvning, nästan som meditation. Och den där spänningen när flötet rör sig, den som sitter i sen barnsben, gör att det känns som om det inte alls var tjugo år sen jag fiskade aktivt och bodde vid sjö – och när jag plockar upp abborre efter abborre och krokar av dom för att slänga i dom igen finns det liksom inga moln i bröstet.

Jag vet, det är så uttjatat det där med livskvalitet och njutning, men ändå.

Det är min stund och jag älskar den.

Jag är vansinnigt snabb när jag projektar. Manisk nästan. Det är ju bra på ett sätt, såklart, eftersom det går fort och jag hinner med en himla massa. Å andra sidan innebär det att jag inte låter kroppen pausa, eller sinnet.

Jag får hela tiden vara uppmärksam på det där.

Nu har jag gjort den gamla skolsalen och råvinden klar, vad det gäller målning. Lite möbler har fått komma in här och där och jag kan börja se hur rummen tar form, hur Drömmen tecknas fram som på vita papper. Och nu känner jag att det är dags att slå ner på tempot en aning, inte låta motorn gå på högvarv precis hela tiden.

Så nu schemalägger jag pauser varje dag, timmar då jag inte gör någonting mer än att åka och bada i sjön med de jag älskar, äta gott, se solen. Det blir ju färdigt ändå, det behöver inte vara klart på en vecka. Och jag njuter, inifrån och ut, av ljuset som får ta sig plats i rummen tack vare färgen, möblerna som blir som smycken, dessa två rum utav sju som nu är små oaser att öppna dörren till och titta på när svetten ligger som en hinna över kroppen och arbetet känns snudd på övermäktigt.

Ni ska få se, såklart, se helheten.

Men just nu ska jag bara ha en paus på några timmar, äta morotskaka på en strand och höra Buse skratta i vattenbrynet.

Drömmen.

Det handlar ju inte bara om själva huset, inte enbart om denna stomme av bjälkar och Falu Rödfärg och takhöjd. Den är ju så mycket mer.

För mig innebär drömmen också allt det där andra runtomkring; det jag själv växte upp med och som jag nu vill ge Buse. Insjöar, doften av barrskog, ljudet av grusväg under cykeldäck på högsommardagar när luften står still och träden bildar tak med sina grenar över vägen.

En del saker som jag själv hade glömt, men som nu kommer tillbaka när jag är här.

Som skräddare på vattenytan.

En sån liten sak, men som slog mig med full kraft när jag stod till knäna i bärnstensfärgat insjövatten och fångade småfisk till Buse i hans håv. De finns ju överallt här, över vattenytan som små snabba hockeyspelare och jag såg dom varje dag när jag växte upp. Men sen flyttade jag ifrån och levde bland stad eller hav och så föll de i glömska. Tills igår.

Jag hade till och med glömt bort vad de heter, fick fråga mamma när jag kom upp.

Jaså du menar skräddare? sa hon, och det gjorde jag ju.

Så det är även sånt Drömmen är för mig.

Att ge Buse vatten med skräddare på ytan.

∞

klänning | sheinside