Det regnar idag.

Strilande, oupphörligen. Rutorna ser ut som om de gråter och flickorna ligger i kringelform under varsitt täcke i sängen och vägrar att gå ut, som vanligt.

Och i vasken ute i köket trängs jordgubbsplantor (alla dessa jordgubbsplantor, herregud, vi kommer vara självförsörjande till 2016 bara på de vi plockar i år) som jag fick av en älskad vän som var här på besök och tyckte att det nog behövdes några till, och på gräsmattan står ännu en odlingslåda strax bredvid den andra och väntar på att fyllas med jord. Men idag; idag blir det inget. För det regnar.

Och jag skriver.

Eller jag försöker skriva. På romanen, vars dokument jag döpt till Den Där Romanen alternativt J*vlaSkitroman beroende på hur det går. Jag har ju sagt det innan; jag och romaner krockar med varann för jag vill vara i nuet i mina texter och romaner vill alltid fram, vill mera. Soliga dagar sitter jag på trappan och skriver, dagar som idag tar jag all ledig tid jag kan få och öppnar det där dokumentet och suckar. Men den här gången ska jag göra det, jag ska skriva klart. Även om den tar alla mina ord och gör bloggandet mindre innehållsrikt och gör att jag får hitta bokstäverna en och en istället för att fånga dom ur ett vatten. För den här gången har jag för första gången en historia jag kan leva med i några månader, karaktärer jag vill lära känna och ett slut som än så länge ligger lite i dimma nånstans där inne i huvudet.

Men det tar tid. Och det får det göra. Jag ska utmana mig.

Så det är vad jag gör.

Ser på regnet, planerar dagens arbete, hittar luckor för Den Där Romanen och ler åt jordgubbsplantorna som står och trängs i vasken i väntan på uppehåll och jord och lite kärlek.

Tisdagskväll.

Och efter en dag med möten sitter jag nu i fåtöljen med fötterna på bordet och lyssnar på Buse som river av låtar på sin ”gitarr” och väntar på att badet där inne ska bli fullt med vatten så att jag kan kliva ner och ligga stilla, stilla och bli varm och mjuk i kroppen och filosofera.

Vart tog solen vägen?

Ute har molnen samlats och regnet hänger tungt i väntan på att få släppa taget, och även om det är skönt med en rensning ibland så saknar jag den, solen, och den där förväntan den för med sig när jag varje dag öppnar dörren och går ut för att se vad som hänt med mina plantor sen sist.

Men det är en bra vecka det här; en sån som innehåller en rolig fotografering och en tur till Ystad för att pigga upp en Bandit –

så det är okej ändå. Med vänner och kamera och Buse-tid behöver man inte så mycket annat.

Och så har vi vattkoppor hemma. Kanske. Förmodligen. Svårt att säga än så länge.

Men halleda.

Tio dagar innan vi ska åka så bestämmer sig kopporna för att nu är det nog läge va? och placerar sig på en Buse-mage i små, ojämna mönster.

Stackars liten.

Inte för att han är värst påverkad, snarare tvärtom, men om det ÄR koppor så hinner det ju bli värre innan det blir bättre, och det sista man vill är såklart att ens barn ska vara sjuka. Eller ha klåda eller blåsor eller nånting i den stilen överhuvudtaget.

Men tio dagar.

Det kan fixa sig. Det vanligaste är ju max en vecka som det smittar, så vi har några dagar tillgodo att hålla andan på. Har han koppor och mot förmodan inte är smittfri tills dess så är han inte, och då är det inte mer med det. Då får vi ha en hemmasemester istället. Men går det som det ska så är han redo för Grekland, precis som vi är, nästa torsdag.

Så nu håller vi tummarna, okej? Håller tummarna.

Och så hoppas vi att det är en fasligt lindrig variant av eventuella koppor han fått, stackaren, så att han inte har det alltför jobbigt av det här.

Och så har det grävts ner.

Det mest romantiska lilla träd man kan tänka sig; ett japanskt hängkörsbär med delikata små blommor som ett fluffigt moln över grenarna.

Nu står det längst bort i trädgården, lite bakom trädgårdsmöblerna och strax bredvid där dagbädden brukar stå och snart ska få stå igen – så fort vädret blivit mer stabilt och värmen mer långvarig på dagarna.

Det är så vackert.

Vi valde länge, lyfte ut träden så att vi kunde få en överblick, gick runt och kikade på grenarna, och fastnade slutligen för det här. För att det är högt och hade grenar fulla med knoppar och för att vi tror att, när det fått skjuta ännu mer grenar från toppen, kommer vara ett sagolikt blickfång.

Så nu står det där ute och är måndagssvälkomnande när jag sitter på trappan och hälsar på morgonsolen och drömmer lite om den där resan som blivit nästa vecka reser vi! helt plötsligt och ger mig snudd på gåshud av längtan.

Det blir en bra måndag, det här. Med körsbärsblommor, majsol och semesterlängtan.