Och så blev det nästan-kväll och solen är fortfarande uppe och här hemma doftar köket gudomligt av basilika, tomat och vitlök. Vi väntar ett par vänner över på middag ikväll och den där doften av mat får mig att svansa fram och tillbaka och undra om det inte är dags snart? Att äta?

Mat, vänner, sol fortfarande mot våra fönster.

Det är en fin lördag.

 
 

 
 

Och extra fin för att en älskad är tillbaka.

Vår lilla Tooka. Henne fick jag hämta ut i eftermiddags mot att jag dyrt och heligt lovade att höra av mig om hon blev sämre igen. Och det är ju klart att jag gör – men det är så himla skönt i hjärtat att se henne få ligga där hon trivs istället för på andra sidan staden i en liten bur nånstans alldeles ensam. Jag har matat henne med med skon-kost och vatten jag kokt kyckling i, och Losec som hon fått på recept och som hjälper till att hålla hennes mage lugn och fin igen, och nu ligger hon trött men nöjd i soffan bland plädar och mjuka kuddar och vilar.

Så nu är det lördag och precis som det ska vara igen.

Hela familjen samlad.

 

∞

klänning | vintagebyfé
”blus” | vintagebyfé

 

 

 
 

Det är fredag och veckans egentligen bästa dag.

Men här hemma är huset tomt, tomt och känslan av att någon fattas oss väldigt påtaglig. I morse var jag nämligen tvungen att lämna Tooka på djursjukhuset och låta henne stanna tills imorgon, efter att hon hade kräkt från 01 till 05 i morse. Som en kaskad.

Redan vid fem ringde jag till dom för att höra. Testa att ge henne lite kokt kyckling sa den underbara jourkvinnan.

Så jag gjorde det, stod i köket med morgonhår och kokade kyckling innan halv sex på morgonen, serverade Tooka ungefär en tesked av utsöktheterna där hon låg i sängen och såg förtvivlad ut med slokande öron.

Vad kan det ha tagit? Fem minuter? Sen gick hon upp för att dricka vatten och sekunderna efter det la hon ut herregud jag vet inte vad från bakdelen på vardagsrumsgolvet. Det var det absolut värsta jag upplevt i luktväg – jag frös till halvt böjd över med en rulle hushållspapper och började klökas. En gång, två gånger. Mannen fnittrade vilt åt mig där jag satt på huk och sa blöööörp blöööörp och försökte täcka över vad i helskotta det nu var med papper. Men nej.

Minuten efter stod jag böjd över toalettstolen och kräktes jag också, men av helt andra anledningar, och Buse stod överförtjust i badrumsdörren och gastade HA HA HA! Mamma kläks!

Och så startade alltså vår fredag. Med vinthundskräk, nån form av diarré jag aldrig sett maken till, en egen morgonkräkis, och sen en färd till djursjukhuset där jag med tungt hjärta fick lämna min älskade lilla Tookis. Förhoppningsvis bara till imorgon, de trodde att hon fått hundversionen av vinterkräksjukan, men ändå.

Vår skrutta, alldeles ensam där inne.

Ni må tro att hon fattas oss.