Såhär såg det ut när jag lämnade hemmet igår.

Ett täcke som börjat lägga sig tillrätta på gårdsplanen, snö från åkrarna som vinden fått tag i och vräkt upp till drivor som alla boende på gatan fastnar i med sina bilar (mannen inräknat). Så igår fick han och Buse stanna hemma efter att ha blivit lossdragna av en traktor på morgonkvisten och det helt enkelt inte var läge att bege sig ut på vägarna igen.

Insnöade. Det händer nu för tiden också, tydligen.

Men idag vaknar jag i Borås och ligger i hotellsängen och vickar på fötterna för att få igång cirkulationen inför dagens stående på cementgolv. Tack och lov älskar jag korta, intensiva dagar med mycket möten, men efter några sådana dagar brukar huvudet bli tungt och tankarna trögflytande som honung – därför är det extra skönt att få landa tillbaka en fredag. Så har man en helg att hämta kraft, samla sig igen.

Och mannen skickar sms och berättar att mina hett efterlängtade franska tyger har anlänt och det gör mig tokig! – jag vill bara kasta mig hem och slita upp kartongen tillsammans med Buse och viska mmmy precious med ansiktet begravt i detta guld som jag väntat på i vad som känns som en evighet. Ni kommer förstå min hysteri när ni ser dom.

Idag också, sen imorgon bär det hem igen. Hem, till Buse och mannen och flickorna och det där barnrummet som väntar på att bli färdigt.

Jo. Jag längtar.

Och så var man på plats i Borås; i ett högt hotell med flaggor vajande utanför och med några timmars bilresa och ett monterbyggande bakom sig. Vägarna upp var minst sagt dåligt så det tog lite över fem timmar – men nu är vi iallafall här och det snöar på mitt favoritsätt;

no vet, när flingorna är fjäderlätta och täta och nästan står still i luften.

Ljuvligt.

Jag ska bara kasta av mig bagaget och in i duschen mer eller mindre, ikväll vankas det middag och tills dess vill jag ha duschat av mig bilresan och hinna byta kläder. Och imorgon laddar jag för timmar på stående fot, mängder med händer att skaka och den där lilla ramsan som går inne i huvudet när folk säger sitt namn; den som ska hjälpa mig minnas vad de egentligen sa, men som sällan fungerar.

Så ikväll firar jag onsdag i Borås.

På ett högt hotell med vajande flaggor och yrande fjädersnö, lite för långt bort från några saknade men snart hemma igen.

∞

väska | malene birger (country-dreams)
halsduk | gammal beck
tröja | davida

Som ni vet har Tant lite ont i lederna.

De har inte hundra kunnat säga vad det är, men då hon blir i princip symptomfri på kortison så tror man att det är reumatism av någon form. Nu märker jag knappt av att hon har ont, bara att hon är lite stel på mornarna eller efter vila. Och att kylan såklart inte hjälper till.

Lilla Tanten.

Så vad tror ni att Banditens underbara mamma gör då?

Hon stickar Tant ett par benvärmare!

Ett par gräddvita, fluffiga, varma benvärmare med snörning som lätt går att ta på ett par stela Tant-ben och som sen håller henne mjuk och fin och gör gott för ömma leder.

Banditen och hennes mamma, alltså.

Hur kan det ens finnas så fina människor?

Så nu har jag en köldskyddad Tant här hemma som ligger i soffan och suckar tungt av njutning och som mer än gärna behåller sina benvärmare på utan att dra i dom eller försöka ta sig ur. Och Banditen frågar behöver hon fler? något annat? och jag blir nästan gråtfärdig över det faktum att det några mil bort sitter en vingklippt och hennes mamma och bryr sig om min stela, älskade saluki och vill – precis som jag – att hon ska ha det bra.