Imorgon fyller Banditen år. 25 närmare bestämt.

Och det slår mig hur förbaskat ung hon är! Jag minns skräckinjagande tydligt när jag själv fyllde tjugofem; hur jag satt i den där röda bilen jag älskade på väg hem från Väla med den absolut största kassen anti-age-produkter som gick att uppbringa. Jag hade ett annat liv då, ett annat hus, hade ingen Buse eller några långbenta flickor. Det var ett fint liv det också, såklart. Bara annorlunda. Och jag hade min absolut första livskris.

Jag vill inte ens tänka på hur den yttrade sig eller vad för konstiga saker jag smetade in mig i då. Särskilt nu, i efterhand, när jag kan se tillbaka och konstatera att jag var så ung. Ingenting av det jag var rädd för eller oroade mig över var ju på riktigt, inte alls, utan var bara en fix idé och ett stort slöseri med tid.

Det är ju skönt att man blir klokare med åren.

Men imorgon är det iallafall Banditens tur, och hon ska uppvaktas med pompa och ståt och efter min arbetsdag ska jag gasa hem och försöka komma på hur man bäst uppvaktar en Bandit som fyller stort och helst inte ska få en livskris.

Imorgon smäller det.

Vilken storm vi har haft inatt!

Lutande Huset har skakat och rutorna buktat och jag och mannen har legat med duntäckene upp till näsan och sneglat på varann så snart vi hört ett ljud utanför. Det finns bara en sak man tänker på när man bor i ett snorgammalt hus och det är full storm ute –

det kan bli dyrt det här.

Men takpannorna verkade få ligga kvar och inget träd har fallit över bilarna, så vi har nog klarat oss. För den här gången.

Men kaminen får jobba, såklart, och Tooka har tagit sig plats rakt framför den på en mjuk puff som hon nätt och jämnt får plats på om hon gör sig riktigt kringlig. Tant? Hon ligger kvar i sovrummet under ett täcke; man ser bara en svagt ryckande tass sticka fram mellan lakanen.

De är såna livsnjutare de där två.

Allt som oftast slår det mig att jag borde ta efter den där vinthundsmentaliteten lite mer än jag redan gör. Koncentrera mig på att vara varm och mätt och sovande mest hela tiden.

Tyvärr är det väl inte så praktiskt, särskilt inte om det ska kombineras med en arbetsgivare som förvisso är extremt förstående men som jag inte tror skulle tolerera att jag kom insläntrande vid lunch varje dag, högljutt gäspande.

Men det är vackra, vänliga, mjuksinnade djur; mina flickor. De hetsar inte upp sig, vet inte vad morgonstress är, känner ingen ilska. När jag klätt på mig själv och Buse och står och stampar i hallen för att komma iväg till dagis så ligger de där två fortfarande kvar på sina platser. Orörliga. Jag kan ropa mig hes utan framgång; det enda som hjälper är när jag resignerat trampar in i sovrummet, lyfter på täcket och handgripligen föser ner dom från sängen. Då kommer dom, släntrande. Låter mig ta på koppel och täcke, hoppar in i bilen.

Salukisar, alltså. Dom har inte bråttom.

Ytterligare en anledning till kärlek.