Klätterrosorna har fullkomligt exploderat den här sommaren – kastar sig framåt och uppåt, hänger nästan över utemöblerna som ett moln. Tror det är det tunga regnet som gjort dom extra hängande, som om de suckar av vädret nästan, men samtidigt är det också regnet som gjort att de skjutit fart och växt sig större än någonsin.

Jag försöker binda upp dom, står i diskhandskar och svär med taggar fast i tröjan, försöker vara så omsorgsfull jag kan trots att de sticker mig som i protest.

Och det är ju trots allt vildsint vackert i all sin spretighet?

Inte alls praktiskt, såklart, men vackert. Som att sitta under rosregn, nästan omsluten, och känna doften när man äter eller när man dricker en kall öl i kvällssolen. Så de får väl vara så, vill inte binda upp för mycket – jag tycker inte om att kontrollera eller göra saker för tillrättalagt. Jag är mest glad över att de trivs, att de har gått från kala små stickiga pinnar till detta grönskande hav som kastar vågor över matbordet.

Alldeles lagom stökigt och mycket för att kännas hemma.

Det här är barndom för mig.

Landsvägar med lupiner längs kanterna, utkik efter huggormar som kan ligga hoprullade och slumra i värmen, doften av blommande häckar och det där nästan kopparaktiga, metalliska som kommer från en insjö när vinden ligger på från rätt håll. Jag växte ju upp sådär, enda skillnaden är att jag hade hästar och cykel som stora beståndsdelar när jag var i Leos ålder – annars var just det där mina somrar. Småland och skogen och avskildheten och dofterna.

Därför är det på något vis extra häftigt att se mina egna barn få leva det där? Som om allting börjat om igen på något vis.

Och lite längre bort vilar kossorna och deras kalvar. Det är idyll för mig; ett slags bullerbyn att befinna sig i. Det blir väl så, att man älskar det man är van vid lite extra? Även om jag som tonåring avskydde det och bara ville ifrån och få l e v a och befinna mig i en stad och få vara anonym (på små orter vet alla vem alla är, och jag har väl aldrig varit så bra på att hålla låg profil) så skedde ju något där efter 25 eller så. Det jag tidigare avskydde var precis vad jag ville hem till igen. Inte samma ort, absolut inte, men samma miljö. Det livet. Det var välbekant och hemma och lugnade ner mig där det förut gjorde mig stressad.

Hemvändare tror jag det kallas? Inte till samma hem, men jag är iallafall en vändare.

Så himla glad att jag har möjligheten att få göra det, vända ”hem”, när helst behovet blir för stort.