Minns ni den här? Vinthundsmössan?

Jag dör.

Jag hittade den i en korg ovanpå frysen när jag städade igår och var genast tvungen att se om den fortfarande passade. Och jodå! Än så länge är det ju knappast läge för en mössa med tanke på vädret, men om det smäller till i januari-februari så är vi numera beredda.

Hon ser ju så fantastisk ut i den där skapelsen, Tooka. Fick bita mig hårt i kinderna för att inte gapskratta av kärlek när jag fotograferade henne.

Och jo, hon gillar den faktiskt. Svårt att tro kanske, men när den där är på så rör hon den inte. Tant skulle med största sannolikhet åla ur sin på momangen men Tooka måste känna sig lite fancy för den får sitta kvar tills jag själv tar av den.

Så då sitter hon där, i soffan, i sin lilla toppluva med tofsen dinglande bakom sig och agerar oberörd och poserar.

Denna hund.

Vad hon får mig att skratta.

När jag kom hem från resan väntade den här vackra presenten på mig i brevlådan; två halsband och en hälsning med önskan om en god fortsättning.

Och det spratt till lite i mig.

Inte bara av glädje över de fantastiskt vackra smyckena (detta och detta) utan även för att det var en påminnelse om att året snart, snart är slut och att något nytt ska börja. Att förändring är på väg att ta vid.

För jag står inför förändring nu, tror jag, på något sätt med ett ben i varje läger. Det finns mycket att fundera kring och väga, jag har ett virrvarr av tankar och ett fågelbo av önskningar i bröstet –

en del saker i livet är precis där de ska vara, andra är upp och ner och åt fel håll och jag försöker hitta den där jämna, raka landsvägen i tankarna som tar mig dit jag tror mig vara på väg istället för att skicka ut mig på slingrande stigar som kanske också leder åt rätt håll; men förbaskat mycket mer omständligt.

Låter jag snurrig? Förlåt.

Jag tenderar att göra det när jag är splittrad.

Mycket kan jag inte berätta, men jag har tappat något dyrbart som fattas mig och måste ta ett steg åt sidan för att skapa lite luft. Minska förvirringen. Och samtidigt har jag en högre röst inuti som gör sig påmind med växande styrka; att den där landsvägen väntar och att det, egentligen, bara är jag som kan styra mig dit.

Det finns så mycket jag vill göra och det finns situationer där jag behövs, och det finns även situationer där jag inte behövs och där jag måste ta det där klivet åt sidan för någon annans skull. För att ge mer vind åt någon som behöver den.

Oavsett, vänner, så står jag inför förändring.

Något som kan vara det bästa jag kan göra just nu, eller som bara är hisnande dåraktigt. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilket. Bara att den är där, snart, och att jag är redo att ta emot den.

Med skräckblandad förtjusning.