Det slår mig, allt som oftast, hur mycket jag har att vara tacksam över.
Särskilt efter såna här dagar, i ledighet, som har spenderats i Småland i någon slags älskad röra av hundar och lego och lockighet och morgonfrisyrer.
Jamen ni ser ju bara. Den bilden är nog ganska talande för tiden här; som om man fryst den i en mikrosekund och fått med det mesta. Tage och Lisa och Tant och Tooka i samma soffa; den där hittepåkatten som helt plötsligt ger ifrån sig ett jamande och skrämmer livet ur mig, julpynt, clementiner, en pilatesboll som Buse roar sig kungligt med, en traktor i plast, kuddar – och mitt bland allt det där; en nyss uppstigen jag och en febrig liten skrutt med sin kanin.
Buse, ja. Den lilla stackaren.
Han har pendlat från väldigt hög feber till i princip som vanligt beroende på var nånstans i Alvedoncykeln vi befinner oss, och det var nog längesen jag kände en sådan våg av tacksamhet som över att vi befunnit oss just här, hos mamma, dessa dagar. Med hennes kärlek till Buse som han tar emot med bådar armarna och sänder tillbaka med full kraft; och med tryggheten som det ändå ger att ha en erfaren akutläkare i hemmet som kan lugna ett mammahjärta som börjar slå snabba kaninslag när hennes älskade lockiga plötsligt börjar bli fuktig på tröjan av saliv; som en bebis som börjar få tänder.
Då tar Sockervadds-Göran fram stetoskopet, värmer det i händerna, och undersöker sen Buse med vana fingrar och lugna rörelser.
Även om det här stetoskopet håller tjugo grader så känns det ju fasligt kallt om det nuddar en hud som håller fyrtio säger han med sockervaddsrösten och gnuggar den lilla metallcirkeln mot benet, känner på det, och lägger det sen försiktigt på Buses arm först för att se om temperaturen är okej.
Då vill jag bara kasta mig över honom och kyssa honom på pannan, mer eller mindre. Fantastiska människa.
(Ja, mannen är ju också läkare, men han sysslar med röntgen och tycker att det är skönt att ha ännu en som kan kika och klämma och diskutera diagnoser med).
Men oftast har han ju varit precis som vanligt vår lilla skatt;
stått i hallen med sina Mimmi-öron och räknat pengar, jagat Lisa genom korridorerna, lagt pussel med sin mormor och druckit kopiösa mängder juice. Juice är det enda som funkar när han är krasslig, konstigt nog, så det får han i överflöd. Juice, is, hallon. Hans mormor har inventerat kylen och sen skickat sin man till ICA med en lista på sånt som behöver kompletteras eller har börjat sina, och hennes omtanke gör mig rörd och gråtmild.
Och tacksam.
Det är den där tacksamheten igen.
Och såhär har han somnat dessa dagar;
avklädd och lugn bredvid Koi-Koi och den där käpphästen han fick av mommo och Göran i julklapp och som sedan dess tvunget ska ha en egen kudde och eget täcke när det är läggdags –
och självklart ska en käpphäst ha egen kudde, varför inte;
är vi ändå två vuxna och ett barn och två saluki i sängen kan ett fluffigt hästhuvud på träpinne spela mindre roll i sammanhanget resonerar vi och klämmer ner oss i samma älskade röra, den som ger mig tacksamhetsfjärilar och lugn och kärlek långt ut i fingerspetsarna.
Familjedagar, ledighetsdagar, tillsammanstid – kalla det vad man vill.
Men det är sånt som gör livet så vansinnigt stort.
∞
