Det här är Tooka.

Den äldre, och avsevärt mindre, av de två. Cirka 100% mindre än Tant, och ungefär lika mycket mer svårmodig än sin något mer bastanta syster. (Det är inte det att Tant är världens enda tjocka saluki, hon har bara, ehm, kraftig benstomme. Som en labrador ungefär).

Tooka kom först till mig av de två, lika svårmodig och egensinnig som valp som hon nu är som vuxen.

 
 

 

 
 

Ni förstår,

det regnar alltid på Tooka. På ett eller annat sätt. Hon är en mycket svårmodig, mycket poetisk saluki som sitter med Norénblick på trädgårdsbordet och blickar ut över fälten. Hon är glad när man kommer hem efter att ha varit borta, men det är nog allt. Resten av tiden är hon en suckande, introvert flicka som tycker att alla andra varelser än sin syster, jag och mannen är äckliga.

Ja. Äckliga är nog rätt ord.

Busen är inte heläcklig, enligt Tooka, men det får inte blir för mycket. Det där kramandet och klappandet av barnhänder får Tant helst ta; Tooka ligger mycket hellre i sängen eller i soffan

utfläkt

och tar igen sig efter dagens misärer. Det behövs när man är saluki, förstår ni. Cirka 20 timmar av dygnets 24 går åt att ta igen sig, ordentligt, på de mjukaste platser hemmet har att erbjuda.

 
 

 

 

 
 

Det duger liksom inte med en liten filt på golvet, om man nu tror det.

Nej, högt ska det va och mjukt ska det va – och varmt. Har man inget underhudsfett (jag talar för Tooka nu, inte Tant) så är det såklart inte trivsamt med varken kyla eller hårda underlag. Vinterhalvåret går alltså helt bort enligt Tooka. Och hösten. Våren med, om man nu tänker efter, då kan det ju komma lite kyliga vindar. Sommaren går bra; iallafall de varma dagarna när man kan ligga och ta igen sig ute istället där solen gassar som starkast. Gärna på min solbädd som jag ställt i ordning med mjuka kuddar och gjort redo för mig själv, den får snabbt bli Tookas solbädd istället. Försöker man fösa bort henne får man den där Norénblicken, den svårmodigaste av de svårmodiga, och den där sucken som gör att man vet att nu begär man minsann på tok alldeles för mycket. Hur kan jag ta ifrån denna söta lilla varelse rätten att ta igen sig på en kuddfylld solbädd?!

Ja. Det kan man ju fråga sig.

Så då får hon ligga kvar där. Primadonnan.

Så ja, det där var Tooka. Min beniga, älskade lilla fotomodell med de mjukaste öron man kan tänka sig och det bästa temperamentet för konstant saluki-skedning som går att finna.

En av fem i familjen i det Lutande Huset.

 

 

Alltså, på tal om familjen i det lutande huset! Jag fick ett mail av en tjej häromdagen som gjort en saga om Busen, Tant och Tooka och grannens katt. Jag smäller av så sött! Sagan, med fantastiska illustrationer, kan ni läsa här.

Tack Annika, så fantastiskt fint gjort.

 

 

 

 
 

Dessa små ljuvliga tossor hittade vi åt Busen på julmarknaden, hos en gullig liten dam som satt bakom sitt bord och såg pillemarisk ut och stickade. Hur kunde man motstå? De är fulla med värmande ull och ser så fantastiskt sköna ut att gå i, och som ni vet har vi ju ganska kallt golv där hemma och jag kan inte ens tänka tanken att han skulle stå där på golvplankorna och vara alldeles kall om fossingarna i vinter.

Och Busen älskar dom såklart, precis som med sina alpackatofflor – kanar runt på golvet och säger skor! och pekar med ett styvt finger på fötterna.

Det är halva nöjet.

 
 

 
 

Själv?

Själv lever jag just nu i de här. Uggliknande innetossor från Lindex som är lite för stora och korvar sig när jag går, men inte mindre sköna för det. Så de är ett hett tips om ni letar efter något prisvärt att stoppa fötterna i nu när kylan kommer (även de här har jag kikat på).

Den här vintern ska vi bannemig inte frysa, som sagt.

Vi är redo för vad golvspringorna än för med sig.

 
 

(Årets julklapp enligt Buse? En Lexibook Junior. Han är tokig i den).