Vi var på julmarknad i Huseby i lördags;
trotsade regnet och åkte de där milen bort för att, precis som förra året, vandra mellan utställarna, känna doften av glögg och köpa saker vi egentligen inte alls behöver. I år var det extra roligt med tanke på att Busen är mer med på vad som händer; han pratade hela resan dit om att få träffa totten som han hade sett på Vellingeblomman med farmor och farfar redan någon dag innan och blivit omåttligt förtjust i.
Och det var extra välbehövligt i år, kan man tycka. För att kickstarta den där julkänslan som en mild höst så envetet hållit borta, iallafall hos mig.
Visst. Det är kanske lite tidigt.
Men lite jul inombords kan inte starta snabbt nog för mig.
v
Regnet växlade mellan mjukt dugg till uppehåll under timmarna vi var där, och vi hann bara mer eller mindre dit och in på Huseby Bruk innan mörkret föll och dolde det faktum att det ännu bara var höst med ett mjukt täcke av svart som bara släppte fram det som var juligt;
när man gick där i mörkret bland tända ljus, julgransslingor, granar och alla dessa dofter av kryddor, granris, ost, brända mandlar och svavel som trängdes med varann var det omöjligt att inte bli påverkad. Även om det bara är mitten på november ännu, och även om temperaturen var på plus sex.
Det var jul. Punkt.
Så vi gick där med jul i magen; köpte julgraskulor och Stilton och fårtofflor till Buse, drog varann i armen och sa visst är det mysigt?! och skrattade åt Buse som var mormorkär och som då och då brast ut i spontansång och roade förbipasserande med blinka lilla stjärna där han satt i vagnen, full av barnlycka.
Och så träffade jag bloggläsare.
Alltså, ni gör mig så glad.
(Och förvånad! Jag har fortfarande inte vant mig vid att bli igenkänd, särskilt inte när jag är ”hemifrån”. Tack för att ni kommer fram och hälsar).
Och Busen fick auka onnie!
Ni kan ju tänka er hans lycka.
Där stod två stycken vackra, långmanade hästar utanför ett stånd iklädda tomtetäcke och Busens dag var gjord. Vilken vill du rida? frågade jag och utan att tveka pekade han på den absolut största och sa dän!
Så det fick bli så.
Buse fick rida marknadens största häst över en bro och tillbaka, och satt lyckligt i sadeln med viktig min och höll i tyglarna och klappade den blöta pälsen. Och när vi var klara sa han hejdå onnie! Auka hem. som om han nu var klar med vad han kom för att göra, och kunde åka hem i salig vetskap om att han iallafall fått auka onnie.
Så då gjorde vi det; packade ihop oss och vandrade genom mörkret tillbaka till bilden för att åka hem och äta middag tillsammans i en lägenhet så varm att regnet torkade ur håret på nolltid.
Och nu? Nu har jag jul inombords som räcker till advent.
∞
