Det är lördag och vardagsrummet är målat,

men de här dagarna flyter ihop litegrann för mig, som om de är suddiga i kanten och utan riktig början eller slut.

Det är märkligt det där med sorg, är det inte? Vad den gör med tiden; med alla minuter och sekunder och timmar som inte längre går som en trappa upp och ner utan planas ut.

Jag målar bjälkar med den mattaste vita färg vi kunde hitta, har färg upp till armbågarna och i håret; ansiktet är prickigt av färgfräknar och när jag sitter på golvet framför soffbordet för att beställa en lampa och ska skriva in min adress så slår det mig

jag vet inte var jag bor

och det blir tomt, totalt tomt, och jag tittar på skärmen, tittar på adressen jag skrivit in och ser att det inte är rätt, det ser inte rätt ut, jag känner igen bokstäverna men ändå inte –

tillslut får jag slå upp mig själv på eniro för att få det rätt, eniro, och ser då att jag har bytt ut vägen mot gatan och numret har en nolla istället för en tvåa i slutet och med en färgpensel i handen och med min nedärvda envishet klämmer jag mobilen mellan hakan och axeln och ringer mamma och säger

vad är det som händer?

 
 

tröja härifrån

 
 

Och jag får prata med sockervadds-Göran, hans röst är mjuk och sövande på det där sättet det bara kan vara hos män som arbetat så länge med smärta att de nog själva inte har några fasta former –

och vi pratar om hur jag inte fått behålla så mycket mat sen i tisdags, det blir tydligen så ibland när man tappat bort något man burit, vi pratar granatäpplen och tempon och välling

du måste dricka välling! ropar mamma i bakgrunden du måste dricka två deciliter!

och han lägger hand på mig genom telefonlinjen och säger åt mig att sluta prestera så förbannat ett litet tag och jag nickar, droppar färg på golvet och säger att det iallafall blir vackert hemma, det blir vackert, och att det hjälper.

En timme senare lägger vi på, jag har kallat min man vid fel namn tre gånger under tiden vi pratar, och jag måste skratta åt det – frågar om jag håller på att bli en såndär kvinna som bor i skogen och har foliehatt och samlar på illrar, och han lovar att nej, aldrig. Och pappa skickar sms om hur han älskar mig, hur oerhört mycket han älskar mig, och att jag bara behöver få vara såhär ett tag och se allt det fina också.

Som hur det på golvet står kartonger och väntar på helgens fotografering för Sleepo och de gör mig lugn, för jag älskar det där, att få gräva i tyger och ställa upp och fotografera, och hur det på Facebook blinkar rött i meddelandekorgen från alla dessa kvinnor som skriver värme, Nelly som skriver att hon kommer på söndag och Fru Sederblad som på sitt kärleksvassa sätt hotar att köra mig till hispan, och Emma som lovar att inte sätta mig på fakturering på jobbet på måndag om jag nu inte ens minns var jag bor, och Helle som säger att jag får kalla henne för Doris om jag vill bara hon får krama mig och Nicole som själv har ont men får mig att skratta i förvirringen och så Böddi som skriver how are you darling? och jag får berätta, jag får skriva I lost the baby och han gör ledsen gubbe och säger att jag ska komma in vi gör vad som helst och det slår mig att jag behöver lugg, något nytt, och han säger anything baby, anything –

och det är så vackert, så ömtåligt vackert, så svindlande vackert med alla dessa vänner

är det inte?

Så.

Jag minns inte vilken gata jag bor på, men vardagsrummet är vackert kalkfärgat och bjälkarna är vita och jag har en flodvåg av värme omkring mig och ikväll tar min man mig i handen och vi går på bio; hans stadiga, varma, trygga, orubblighet, en åskblå silkestopp och jag.

Så jag antar att det kunde varit mycket värre.

 

 

 
 

Hemma hos mamma i helgen botaniserade jag bland gamla kort, och tog med mig några hem för att scanna in och visa hur det var då. Förr. Innan ni kände mig som Att vara någons fru och innan jag inte ens visste vad en blogg var.

Ska vi titta?

På bilden ovan är jag kanske något yngre än Buse och på någon form av midsommarfirande.

 
 

 
 

Och så i huset i Helsingborg vilket innebär att jag måste vara under sju, kanske sex? Den där hunden får mig att skratta eftersom jag tänker på Joeys version i Vänner, men i slutet av åttiotalet (när detta begav sig) var det fancy med porslinshundar.

 
 

 
 

Jag och världens bästa hund. Bonnie.

Vi födde ju upp dalmantiner när jag var liten; dalmantiner, jack russel, vorsteh, samt en eller annan new england. Udda blandning kan tyckas, men dalmantinerna var mammas ögonstenar och russlarna och vorstharna föll sig ganska naturligt då hon hade jägarlicens och var med i ett jaktlag fullt av bullriga karlar som ibland lät mig följa med till skjutbanan och lära mig skjuta på rörliga mål med hjälp av bordsstöd (geväret var för tungt) och tonvis med uppmuntran.

 
 

 
 

Det är liksom mest såhär jag har växt upp.

Bland hundar och hästar och jaktlag. Jag är uppväxt med att dra gädda ur sjöarna och att öppna stalldörren och se rådjur hänga i bakbenen efter dagens jakt. Det var inga konstigheter för mig.

Arv och miljö, ni vet.

Även om det sen byttes mot Stockholm och långa röda halsdukar och klackar och poesi så är jag såklart fortfarande den där tjejen som kan agna och som älskar stillheten som skogar ger, bra mycket mer än jag nånsin kommer älska havet.

 
 

 
 

Som såhär till exempel.

Där jag bodde i många år, och som från början hade en stor ek mitt på gårdsplanen som vi tillslut med sorg fick såga ner eftersom den hotade att lägga sig över huset när det blåste.

 
 

 
 

Eller som här. Falknästet.

Ett underbart gammalt jaktfort med höga murar som inuti var fullt av troféer och som hade en trädgård strösslad med märkliga statyer och en älv bara trettio meter från huset. Där fiskade jag brax från eka på somrarna, och knackade hål på i sen på vintrarna för att bära in hinkar med vatten när strömmen gått eller när rören frös.

För jo, strömmen gick hela tiden där ute. Man lärde sig. Att alltid ha full-laddade ficklampor i varje rum och att stänga av vattnet. Och att koka vatten på förhand när man hörde på tv:n att det skulle antingen blåsa eller snöa.

Och så åkte man taxi till skolan! Snacka om lyx.

 
 

 
 

Och så var det ju hästarna, såklart.

Här Melissa, en skimmel. Vi hade ett gott öga för araber och mamma köpte på sig dom med samma iver som hon valde hundar; vi hade de vackraste valacker man kunde tänka sig och ett och annat sto som ställdes ut med jämna mellanrum med bra resultat. Så det var araber och envisa små ponnyer – för jag ville ha något att bita i och just en hetlevrad arab och en envis ponny var precis vad som behövdes för att ge en utmaning.

Herregud, vilken samling vi måste ha varit. Hundar, hästar, ankor och så de där förbannade rashönsen.

Tja.

Det var vår familj, helt enkelt. Man vande sig.

 
 

 
 

Och här är jag tonåring, fjorton kanske? och har fått en kroppsblöja i spandex från någon, förmodligen min svåger, i julklapp. Mycket tjusigt.

Sånt gjorde vi också, gav opassande julklappar.

En jul kom min morbror utklädd till tomten och vi kunde inte för vårt liv begripa vem det var eftersom vi inte hade en aning om att han skulle komma och eftersom han hade den hemskaste tomtemask man kunde tänka sig. Iallafall; av honom fick jag en träningsmaskin – ni vet en såndär man stoppar fötterna i och så är den uppbyggd av en stor spiral och har handtag man ska dra mot hakan?

Jo, en sån.

Fast han hade mixtrat med den så att spiralen lossnade och gav mig en blåtira. Det var livat.

Så ja, där har ni lite historia till vem jag är och varifrån jag kommer.

Sånt är ju viktigt att komma ihåg, också.

 

 

 

 

Vi försökte fiska i helgen också.

Åkte ut till sjön som låg krusad i den mjuka höstvinden; visade Buse mask och metspö och berättade att där nere i vattnet fanns fisk som vi skulle försöka få upp.

Klabba? frågande han hoppfullt, men nej här finns ingen krabba tyvärr, inget klart vatten med tång som mamma kunde ge sig ut i och lyfta upp krabbor från som i somras – bara sjövatten som numera är för kallt för att bege sig ut i men som nånstans under ytan håller abborre och mört och en och annan gädda.

Tisk! sa han då och nickade.

Och ja. Fisk skulle det försöka bli.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det blev ingen fisk.

Vattnet var för grunt och timmen säkert fel;

men vi fick någon timme vid vatten bland fallande löv och där Göran gjorde upp eld och grillade oss korv som Buse åt med ketchup som ganska snart fanns precis överallt,

och Buse klampade i vattenbryn och klättrade på backar och var precis lika lycklig över att vara där utan fisk som han skulle varit med.

 
 

 

kofta        jeans      halsduk     torgvantar     skor

 
 

Så det blev ingen fisk.

Men det blev timmar tillsammanstid, det blev grillad korv från öppen eld (en sån som sätter doften av rök i ens halsduk och håller den kvar i dagar) och det blev skratt från en liten herre med vit fuskpälsmössa och som är det absolut käraste vi har.